Det blev inte som jag ville idag och jag mår kasst

 
Jag har haft en del ångest senaste tiden, ångest som jag hanterat på olika sätt varav vissa inte så bra. Jag har därför varit väldigt trött ett tag. Jag kan känna mig glad ibland och det första alla säger när dom ser  mig nu när jag gått upp i vikt är att jag ser pigg, frisk och glad ut. Fysiskt frisk- Ja. Pigg- Ibland, oftast faktiskt men inte när jag haft så mycket ångest. Glad- Ja mycket gladare än förr men det innebär inte att jag är ett vandrande glädjerus även om jag visar en positiv bild utåt. Känslor växlar under dagen och under längre perioder också, man mår inte på samma sätt hela tiden.
 
Problemet är att alla förväntar sig att jag ska vara pigg och glad hela tiden, jag får inte vara trött eller osocial. Men det fungerar ju inte så. Nu har jag precis haft ett par dagar med massor av ångest och förvånas över hur dåliga folk är på att läsa av mig eller kanske på min oförmåga att visa hur jag mår eller att jag är bra på att hålla uppe masken. Idag var det ingen som fattade att jag var helt slutkörd, att morgonssysslorna tog en timme längre tid än tänkt för att jag var så trött efter gårdagens incident.
 
Jag har älskat midsommar men nästa år känner jag att jag vill göra något annat, jag orkar helt enkelt inte med hur framförallt en i släkten beter sig och drar ner alla oss andra och sprider negativ stämning. Alla andra är ju så trevliga. 
 
Jag blev hämtad tjugo i tolv och så åkte vi den relativt korta vägen till landey, vid tjugo över ett började paniken komma och jag och mamma gick en sväng med hunden. Vi kom in och satte oss ett tag och fikade men ångesten var där igen. Så bra att mamma var med för jag sa att jag inte klarade mer så vi gick ut själva och satte oss i en hammock.
 
När klocka närmade sig halv tre var jag i upplösningstillstånd men var tvungen att vänta på att farmor och farfar ville åka hem. Så vid halv fyra fick jag äntligen susa hem till mig själv.
 
Jag vet att dom flesta 29 åringar orkar mer än det här, att dom inte är överlastade av intryck och att dom inte tycker att det är jobbigt att behöva vara sociala och umgås i 3,5 timmar. För mig är det ett sorts jobb jag måste göra om det inte är med människor jag verkligen gillar, då är det lättare även om jag har mina gränser där också.
 
Maten blev lite konstig. Vi skulle äta lunch när vi kom fram men så ändrades tiden och det blev kaos i huvudet. Det var alldeles för tidigt för min lunch så jag tänkte att jag äter min lunch när dom andra fikar vid två. Så vid lunchen blev det ett par skivor melon, ett par skivor färsksaltad gurka och jordgubbar. Det låter fånigt men det här var ett stort steg för jag har faktiskt ingen aning om hur mycket melon och jordgubbar som jag åt. Jag tog det jag ville ha helt enkelt,
 
Min så kallade lunch blev turkisk yoghurt, mango och flingor. Jag vet att jag kommer ta in dom kalorierna jag missade nu under kvällen för jag har en plan för att fixa det.
 
Men det visar verkligen på hur rutinbunden jag är, att jag har behov av egentid för att orka och klara av jobbiga saker som att äta och att umgås.
 
Det var lite som att jag föll tillbaka i sjuka beteenden när jag bara åt melon och saltgurka till lunchen och sen yoghurten när dom andra fikade. Det kändes inte bra men jag klarade inte att äta med farmor och farfar och på helt andra tider. 
 
Nya tag nästa gång! Man lär sig alltid något nytt!
 
Jag har haft så mycket ångest och idag när jag var ute med hunden kom tecknen på en panikattack, jag började känna av alla sömmar på kläderna, känner hur tårna krampade, hur allting i kroppen bara började skrika och bli helt domnad och borta, hur kläder stramar, jag fick svårt att andas, jag ville ta massor av tabletter. Jag kände att jag höll på att bryta ihop men hann hem och tog mina tabletter som jag hoppas ska hjälpa.
 
Nu är det avkoppling och att komma ner i varv som gäller. Måste bli av med det här ångesten.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Nu blev det jobbigt

Alltså nej vad allt ställdes till i huvudet nu! Pappa sa igår att han ska hämta mig kvart i tolv imorgon för att åka till min faster och farbror. Nu ringde han idag och ändrade tiden till tjugo i tolv. Det blir jätte jobbigt. Små saker som gör att jag måste räkna om och planera om hela förmiddagen igen för att veta exakt när jag ska göra vilken grej på morgonen. Det är liksom inte bara att ändra om snabbt i huvudet utan det här kräver tid och planering och mental omställning. Det är så himla jobbigt att ha det så här. Och att folk inte kan ge raka svar, jag frågade när vi ska grilla på kvällen men pappa visste inte alls. Då kan jag ju inte planera för om jag ska vara kvar då eller åka hem innan. Jag vill ha detaljer, dom andra bryr sig inte. 
 
Dessutom ska vi äta lunch direkt där vid 12 och då är jag definitivt inte hungrig och jag brukar aldrig äta så tidigt. Fick planera om lite med maten så jag äter en sallad och frukt då och sen ett rejält mellis, precis lika stor som en frukost lite senare. Byter liksom plats på lunch och mellis men ser till att få i mig lika mycket som jag brukar. Eller lite mer för jag kommer gå och nalla av jordgubbar och melon och lite snask så där under dagen. Sa det till pappa att han och mamma behöver inte hålla koll på mig eller fråga om maten, jag har koll och vet vad jag gör. Sen tar jag med mig lite saker att grilla och så får jag väl vara spontan och se vad jag känner för imorgon. Haha, att se mig spontan blir spännande, kommer nog inte vara så spontant utan mer utgå från om jag är totalt däckad av intryck, ledsen, trött eller om jag känner att det finns några droppar att krama ur. Jag behöver ju inte vara aktiv hela tiden, jag kan sjunka ner i ett hörn och höra dom andra prata och bara lyssna. Och så är ju hunden med.
 
Sen vill ja be om ursäkt för inlägget igår då jag nämnde olika klädstorlekar, jag var i affekt då jag skrev det men så här i efterhand känns det som att det kanske var en dum idé att ens nämna storlekarna även om jag skrev att jag har lite olika storlekar i olika fall. Vill ju inte trigga någon eller få någon att må dåligt och jämföra sig så jag ångrar mig och hoppas att ni förstod vad jag menade med inlägget vilket faktiskt var tvärtom att man inte ska bry sig och att man inte behöver vara rädd för att gå upp i vikt om man har anorexi för att man är rädd för att bli tjock för det blir man inte. Och tjock ska ju inte heller vara ett värdeladdat ord egentligen. Nej nu snårar jag in mig igen, det är ett svårt ämne att skriva om så jag lämnar det här och hoppas ni förstår vad jag menar.
 
Jag hatar att jag är så oflexibel och måste veta saker, när min morfar och mormor var döende var den vanligaste frågan till sjukvårdspersonalen från min sida exakt när dom skulle dö. Vilken tid och hur lång tid dom hade kvar att leva, skulle dom dö idag, imorgon, ikväll?
 
Sen blev det ännu mer jobbigt idag då jag blev ledsen igår när jag inte förstod en kompis vad hon menade, pratade med bästis och hon sa att det är så svårt att veta när det är någon som säger något till mig så där för att jag har svårt att tolka vissa saker och veta vad personen menar. Jag tolkar saker på ett visst sätt medan alla andra kanske hör något helt annat Jag kände det som att den andra kompisen gav mig pikar och dåligt samvete men bästis trodde att det inte hade med mig att göra. Bara det att jag ju inte kan avgöra det i telefon eftersom jag missar viktig information då.
 
Ah. är frusterard. Jag har så mycket på gång i huvudet och saker jag ska göra. Det blir andra rutiner imorgon och hela nästa helg kommer bli en katastrof enligt min asperger eftersom allt som är tryggt tas ifrån mig. Men bästis som jag ska hälsa på var så förstående att hon utan att fråga sa att jag inte behöver ställa om till hennes rutiner eftersom det rör sig om typ 1,5 dygn och bara några få måltider. Så jag ska äta så liknande här som möjligt. Inte världens lättaste men absolut mycket, mycket bättre än att för en lunch och en middag behöva ändra om i hela mitt liv.
 
Bland det första jag ska jobba med när skolan börjar är att skapa mig nya rutiner. Rutiner jag känner mig trygg i och som får mig att må bra och fungera. Det är alltid svårast i början men jag kommer vänja mig. Jag vet det,det kommer gå.
Allmänt | | En kommentar |

Att hantera det sociala livet när man lever med autism

Imorgon kommer bli en intensiv dag, midsommarfirande med släkten, vi åker kvart i tolv och sen tänker väl jag att jag vill åka hem inte allt för sent men ett antal timmar kommer det ju bli.
 
Senaste 10 åren (dom två första åren med anorexi lyckades jag dölja ganska bra även om alla märkte att jag gick ner i vikt men då sågs det först som hälsosamt) har jag ju varit sjuk eller till och med varit inlagd vid midsommar ett par gånger. Vet att jag för ett par år sedan fick min första och enda lpt permission en midsommarafton. Jag älskar midsommar sen jag var liten men jag har bara orkat eller fått vara med några timmar. Jag får se hur det känns imorgon, jag vill kanske stanna över middagen som innebär grillining eller så väljer jag att åka hem lite tidigare. Får se dagsläget helt enkelt.
 
Många tror nog att jag borde orka som alla andra nu när jag äter och är normalviktig, men det är här Aspergern/autismen kommer in också. Att vara i sociala sammanhang, att ha massor av andra intryck hela tiden gör att jag får så mycket att processa och hantera. Det gör även att jag inte kan följa mina ritualer och rutiner som är väldigt viktiga för mig (som inte  har med ätstörningen att göra). Det blir helt enkelt väldigt mycket för mig. Jag försöker utöka tiden jag orkar med sociala sammanhang, redan i skolåldern och gymnasiet gick jag ofta undan ett tag för att jag behövde vara för mig själv och ladda batterierna och kunde välja att stanna hemma och läsa istället för att leka med någon kompis även om jag så klart lekte med andra barn också. Alla visste att jag behövde mycket ensamtid och ju äldre jag blev desto tydligare blev det.
  
När jag hade både anorexin och autismen var det jag klarade att umgås med kompisar en eller två timmat ungefär. Klart det blev längre ibland men då tyckte jag ofta att det var för mycket.
 
På jul och högtider som man firar hela dagarna brukar jag gå hem till mig ett par timmat mitt på dagen mellan dom större måltiderna för att få lite tid ensam och få vila huvudet. 
 
Imorgon tänker jag försöka stanna en 6-8 timmar eller så vilket är ett gigantiskt steg. Men i och med att jag skaffade min hund så blev sociala sammanhang lite lättare att hantera, han drar till sig uppmärksamhet, han är populär och framförallt ger han mig anledningar till att komma bort en stund för att han behöver gå ut och rastas och springa av sig lite på promenader och den förklaringen accepterar alla, för den är ju sann. Jag tar gärna sällskap av mamma eller någon men det är skönt att slippa ifrån det allra mesta livet.
 
Det är inte så att jag inte klarade av skolan och att jobba, jag är mycket social också och både i skolan och när man jobbar har man ju raster. Men jag gillar inte stora grupper och mycket stök. Och det blir lättare när man vet att när man kommer hem så kan man låta hjärnan vila lite, förr var det stallet som var mitt andningshål men nu är min häst död och jag har hundlivet. När jag pluggade journalistutbildningen tog jag ofta en promenad på egen hand på rasterna eller ibland med någon annan. Men jag hittar alltid andningshål. Jag vet att jag kommer lösa det på något sätt när skolan börjar i höst, jag vet att jag inte kommer vara med på allt som dom andra gör, jag tänker välja ut guldkornen och hitta balansen för vad just jag orkar när det kommer till det sociala. Jag är inte ens intresserad av att gå ut och festa eller sådana saker så  mycket löser sig självt.
 
Jag tycker det känns jobbigt att äta med släkten faktiskt, det är väl i princip bara dom jag känner så med just nu. Dom har inte vant sig vid den nya jag som äter igen efter alla dessa år. Jag hoppas att dom flesta har vett att inte kommentera men farfar saknar ju den impulskontrollen och verkar tycka sig ha rätt att säga vad som helst. Jag vet att jag inte äter för mycket men sådana kommentarer drar uppmärksamheten till mig och jag vill bara få äta i lugn och ro som alla andra. Jag tycker också det är så oförskämt att det gör mig arg, riktigt arg.
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp