KBT-E

Jag fick några frågor om KBT-E. För mig var det så att vissa av delarna av den behandlingen inte riktigt passade mig och som jag kände inte gav mig något och att vissa delar var lite konstiga. Pratade med min kompis igår om saker som Capio ansåg var ätstörda beteenden men som för mig antingen var något jag haft sen jag var barn och som hon sa att även hon gjorde och hon kunde inte förstå vad det sjuka i det var och hon är helt frisk. Andra av mina beteenden bottnar i min Asperger och inte i anorexin.


Det jag tyckte var bra var KBT grupperna där man jobbade praktiskt med saker och där man själv var med och planerade och hade inflytande på sin behandling. Det var väldigt bra 

Angående något som kallas självregistrering är det något man gör både vid måltiderna och under hela dagen. Msn skriver ner känslor och tankar man har och vad man gör för att komma vidare och inte agera på dom, saker som är hjälpsamma att säga och göra i svåra situationer. Detta både för att kunna kartlägga ätstörningen och se när det som kallar ätstörnings DVD:n går igång och vad man kan göra då. Jag använde det här på kliniken men på dom andra enheterna använde jag det bara i huvudet och registrerade det där men skrev inte i formuläret. Man vänjer sig vid att äta och skriva men lite bökigt kan det vara. Men syftet är bra tycker jag.

Något jag inte gillade var att personalen slutade äta med oss och istället stod upp och övervakade hela måltiderna och kommenterade allt från hur man satt på stolen, hur man höll besticken, hur man åt sin smörgås och precis allt. Det stressade mig och gjorde måltiderna till något jobbigt och jag började äta snabbt för att bli av med det jobbiga och ibland känner jag att jag verkligen kastar i mig maten och knappt känner vad det smakar så det är synd.

Mekaniskt ätande är också en grund i behandlingen. Det handlar om att äta som om ätstörningen inte finns. Knuffa bort och ignorera och jobba med olika verktyg för att kunna stänga av och äta mekaniskt det man vet att man ska. Äta trots ångest och jobbiga tankar.

Skriv inläggstext 

Allmänt | | En kommentar |

På väg frammåt- i dubbel bemärkelse

Nu är jag på väg hem från en fantastisk resa till Oslo! Jag har haft det så bra. Ätit på restaurang varje dag, helt släppt tvångspromenaderna och ätit saker jag inte ätit på länge. 
Min kompis är väldigt smal och äter inte alls så som jag lärt mig och som jag gör så automatiskt har det väckts lite jämförelser men jag har valt att fokusera på mig och vad jag behöver. Hon är frisk och äter som hon vill. Jag måste hålla fast vid ett regelbundet ätande och inte hoppa över saker. Så är det bara. 

Kompisen jag hälsat på är en av mina bästa ungdomsvänner, från att jag var runt 12 år till 23 umgicks vi varje dag, både i stallet och utanför. Vi har så roligt ihop, alltid saker att prata om, liknande åsikter och värderingar och jag har saknat henne mycket sen hon först flyttade till Barcelona och sen bott u Norge 6 år. Vi har träffats då och då när hon varit i Sverige men bara några timmar, nu har vi haft flera dagar och jag hade kunnat stanna längre. 

Den här utmaningen att åka iväg, äta ute, släppa tvång, äta mer än dom andra, äta på konstiga tider har varit bra för mig. Jag känner att jag bara under den här resan tagit många steg mot ett friskt och fritt liv.


Allmänt | | Kommentera |

Det är jag som styr nu

Jag har försökt att inte äta precis som ett matschema säger utan ta lite extra av något jag tycker är gott, att inte noja över att det ska bli en viss mängd mat och att ta det jag vill ha och är sugen på. Jag har ätit mig mätt och lite mer därtill, det kan ibland kännas lite skrämmande, tanken på att jag kanske kommer äta mer och mer och bara fortsätta upp och upp i vikt. Men hur troligt är det?
 
Jag har fortfarande kontroll, mer kontroll nu än när jag var som sjukast fast på ett bra sätt nu. Jag väljer att äta mer eller välja det alternativet som kanske känns lite mer skrämmande än det andra, det är inget som bara händer mig. Därför är det jag som styr.
 
Jag har ingen aning om vad jag väger, kan verkligen inte lista ut om jag gått upp eller ner sen jag kom hem. Min självbild är fortfarande skev så enligt mig har jag gått upp i vikt men kan jag lita på dom tankarna? Nej historien säger att jag inte kan det och eftersom jag inte är det minsta sugen på att ta reda på min vikt struntar jag helt enkelt i det och försöker att inte döma mig själv och mitt utseende efter tankar som består av sjukdomens spår. Jag är jag och jag ser ut så här nu, det är bara att vänja sig.
 
Och jag väljer vad jag vill äta, och hur mycket. 
Allmänt | | En kommentar |
Upp