Svårigheterna med förändringar när man har asperger och andra vardagliga saker som kan vara lite svåra

Jag har svårt för förändringar, i precis allt. Och har alltid haft. Mina föräldrar vet gott och väl om det efter min uppväxt och det märks även nu. Det behöver inte handla om stora saker, ofta är även dom små sakerna förknippade med ganska så stark ångest och svårigheter att förstå hur jag ska hantera det. Ibland när jag var yngre kunde jag tas för snål om mamma och pappa tyckte jag skulle ge bort en klänning eller något som jag inte använde eller hade växt ur och det blev jätte, jätte jobbigt. Inte för att jag inte ville ge den till någon annan egentligen utan för att det var en så stor förändring, min garderob skulle ju se helt annorlunda ut om inte just den klänningen hängde där. Fattade dom inte hur stort det var?
 
Eller när jag efter lång tids sparande hade råd att köpa en egen TV, jag borde varit överlycklig men jag kunde inte slappna av eller hantera att det nu fanns något nytt i mitt rum och mådde fysiskt illa och kunde inte sova för att det inte var som det brukade vara och ville bara bli av med den där TV´n, efter några veckor vande jag mig men det tog tid och var nästintill traumatiskt för mig.
 
Jag har jätte svårt för att ta beslut dessutom, för jag kan inte föreställa mig hur resultatet blir om jag väljer något av alternativen jag funderar på eller måste välja mellan. Jag kan tänka en dag eller två på om jag ska sätta alarmet på 9.02 eller 9.04, det är ett beslut som för mig kräver en enorm tankeverksamhet och väcker massor av ångest.
 
Om jag har bestämt att jag måste göra mig redo vid 9 för att hinna till ett möte vid 10 men tiden sen ändras  med en timme så kan jag inte bara ändra tiden med en timme. Att andra gör så har jag insett nu nyligen. Det mest logiska är kanske att bara flytta på allt den tiden som mötet flyttats till, oavsett om det blir tidigare eller senare med den tiden som skiljer sig. Nej i mitt huvud måste jag gång på gång räkna hur många minuter varje, varje litet moment tar och summera detta för att veta när jag ska göra iordning mig. Det handlar liksom om marginaler på 3-5 minuter som måste stämma och detta måste jag räkna ut om och om igen. Att bara flytta allt en timme går inte fast jag nu fattat att andra gör så.
 
 Jag vill ha struktur och rutiner och gillar inte ovisshet och förändringar, jag ser till att skapa det åt mig själv men jag lever ju inte i en bubbla, jag lever i ett socialt sammanhang och i ett samhälle där mitt liv inte endast styrs av mina behov eller mina tider och hur jag alltid har gjort, det kräver anpassning och att man kan behöva ändra på något ibland.
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Hur tänker du kring dom svårigheter du beskriver och att arbeta med patienter som inte allt för sällan kan kräva snabba förändringar och anpassningar som behandlare?

Svar: Där är jag säker på att det kommer bli annorlunda, jag kan lätt skilja på olika sammanhang och vad som krävs av mig i dom,dessutom är det en yrkesroll jag kommer befinna mig i vilket innebär ett annat mindset. Och förändringarna rör inte mig vilket alltså inte påverkar min vardag och mitt liv. Jag klarar lätt av andras förändringar och behov och sätter det först. Som person har jag lärt mig vad som förväntas socialt av mig och jag är väldigt inkännande och känslig och snappar upp saker och detaljer som andra kanske inte kommer ihåg och jag tror att mitt sätt att jobba kommer vara med tydliga riktlinjer för både mig och patienten eftersom det är det alla mår bäst av, sen att man så klart kan göra avsteg från planen och ta itu med akuta saker. Men jag har djup empati, kan redan en hel del om olika behandlingar, vet hur jag ville bli behandlad och kommer föra en dialog med patienter om vad dom känner är dom problem dom vill jobba med och hur vi ska gå till väga, jag vill guida i behandlingen men ge makt åt patienten så hen har möjlighet att vara med och påverka. Jag har svårt för olika sorters förändringar men dom sakerna du beskriver är något jag lärt mig hantera väldigt bra så jag tvivlar inte alls på det. Det jag ser är istället att det kommer bli tufft att plugga samtidigt som jag kämpar för att få min vardag att gå ihop sig. Skolan och framtida yrke är alltså inte det som jag har problem med. Det är dom små vardagliga sakerna.
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Bra jobbat att du köpt en massa kläder nu då! Och att du fixade beh-hem utan kontroll.
Eller har du tabletter som håller det i schack?

Jag var likadan som liten. Men växte ifrån det:)
Livet är aldrig skrivet i sten!

Svar: Ja visst är det bra att jag fixat nya kläder, det är både lite jobbigt men framförallt skönt att jag tagit mig för det så att jag kan känna mig lite fin ibland eller bara vardagskläd, att jag kan välja. Men jag har fortfarande svårt för att ta beslut i såna saker och ångrar mig fram och tillbaka tusen gånger, det stegar mig att ha nya kläder. Men som sagt så kan jag ju inte leva i en jutesäck eller mysbyxor resten av livet ;)
Det är fruktansvärt för mig att vara på sjukhuset och behandlingshem när man lämnar makten till någon annan. Det är verkligen jätte jobbigt och alla små saker blir stora. Jag förde protokoll över saker för att se mönster, typ som vilken dag det var vilket mellis och kvällsmellis eftersom jag vet att dom har ett rullande schema och då skulle jag kunna lära mig det och sådana saker...

Vad menar du för tabletter? Jag äter antideppressiva, stämningsstabiliserande, två olika benzo, lite andra ångestdämpande, sömnmediciner, järntabletter, kalktabletter osv
lilliskutt.blogg.se

Upp