Löpsedlar

 
Alltså är det bara jag som är så otroligt trött på alla löpsedlar och artiklar om hur man ska gå ner i vikt och bli smalare? Alltid är det någon diet på gång i alla tidningar men det dom inte verkar bry sig om är att dom gång på gång använder samma dieter eller olika versioner av dom hela tiden så det kommer ju aldrig fram något nytt och revolutionerande.
 
Och som den första bilden, varför behöver man ett schema för att börja komma igång med att gå? Det är ju inte riktigt någon kärnfysik som ska avhandlas. 
 
Jag jobbar med att inte ha promenadtvång och jag känner mig ganska så imun mot alla dessa löpsedlar, jag vet att dom inte handlar om vad jag behöver. Jo visst säger ätstörningen att det vore trevligt att gå ner lite i vikt, eller att jag framförallt måste gå för att undvika att gå upp i vikt. Men jag vet att det är sjuka tankar och jag jobbar med dom hela tiden.
 
Jag undrar dock ifall man undermedvetet påverkas av allt som står, sägs och visas i samhället, hur människor pratar med varandra och att så mycket fokus ligger på våra kroppar, hur stora vi är och vad vi väger. Även om jag vet att det inte rör mig och att det skulle vara livsfarligt att ge mig in i någon form av diet för att det skulle trigga anorexin rejält vilket jag verkligen inte vill riskera så präntas man ändå in med dessa budskap hela tiden. Är jag imun? Jag agerar ju inte på det som står, jag känner mig inte triggad, jag känner ingen längtan efter att banta och dra ner på min mat. Jag gillar ju att äta, jag gillar att ha en frisk kropp. Jag skulle kunna gå ner några kilo och ändå fortfarande ligga på en normalvikt, utan att riskera att bli underviktig. Men till vilket syfte? Jag är normalviktig, normal som i att jag har en bra vikt.
 
Normalvikt är ett ganska så brett spann, man behöver inte ligga på sin absolut lägsta vikt. Jag tror snarare att det är vanligare att man när man äter normalt och efter vad kroppen behöver hamnar påen vikt där kroppen trivs. 
 
Och ser man på samhället idag räknas egentligen alla normalviktiga som smala, det kommer ju studier som visar att 50% av Sveriges befolkning är överviktiga eller feta. Så ligger man på normalvikt oasvett var i spannet man ligger så är man smalare än väldigt många. 
 
Jag trodde jag skulle dö om jag gick upp mer än bmi 20, jag trodde jag skulle dö om jag gick upp minsta hekto fast jag hade ett farligt lågt bmi. Att kroppen inte slutade gå upp i vikt fast jag nått min målvikt gav mig panik, skulle kroppen aldrig sluta gå upp i vikt? Men det gjorde den och sen var jag viktstabil från januari till mars på Capio och jag är fortfarande normalviktig nu fem och en halv månad sedan jag nått den här vikten då min kropp valde att bli stabil. Jag vet ju inte exakt vad jag väger, kanske exakt samma, något kilo ner eller ett par kilo upp? Har ingen aning. Men jag vet att jag är normalviktig och att samma kläder sitter likadant nu som mot i december och från att jag kom hem från Capio så inget drastiskt kan ha hänt.
 
Häromdagen gick jag förbi en salong som gjorde reklam för en ny metod för att ta bort fett istället för att göra en fettsugning. Och jag, som så hårt jobbar med min kroppsacceptans och att jag duger som jag är stannade upp i tanken för att en sekund tänka att det där vore ju kanske något för mig, tänk att kunna bli av med den här magen, det vore ju fantastiskt. Sen kom jag på mig själv och insåg vad jag just hade tänkt. Klart att det inte är något alternativ, men det visar på att löpsedlar och reklam påverkar oss mer än vi tror. Ingen är imun men jag tror man kan "vaccinera" sig och få ett bättre skydd mot allt sådant här om man jobbar med sin självkänsla och hur man värderar sig själv och att hitta en acceptans för hur man ser ut.
Allmänt | |
#1 - - Helen:

Jag tror verkligen vi påverkas omedvetet. Framför allt normaliseras en massa saker. Tex så tror vi att en normal och frisk kropp är sådana vi ser på löpsedlarna. Vi tror att normal = xs/s/34/36 men det är ju att vara smal inte normal. Vi förskjuter det normala mot det onormala.
Vi börjar äta kvarg som om det inte går att äta hälsosamt utan. Vi måste ha våra kroppar som projekt, det finns alltid något som skaver och som man vill åtgärda (sen kanske man inte gör verklighet av det) och var har vi fått det ifrån? För inga barn föds med åsikter om att magen är ful.
Har en kompis som trodde hela livet skulle förändras om hon opererade brösten, men nu är det ju något annat som hon hatar med sig själv så tar man den kampen mot sig själv vinner man nog aldrig. Tror det är som du skriver att nyckeln är kroppsacceptans om man vill att livet ska handla om annat. Men det är svårt när man i stort sett kan bli påmind överallt om att man borde förändra sig och inte vara nöjd. Kämpa på :) kram

Svar: Ja precis så, man vet inte längre vad som är normalt. Köper jag ett par byxor i xs eller s eller byxor- toppar i storlek 36 nu förtiden kan det kännas ok även om jag jämför med hur det var förr då även dom storlekarna var för stora, men dit längtar jag inte tillbaka, om jag ve och fasa får köpa något i storlek 38 tänker jag att jag är på tok för stor.Trots att det för en 29 årig kvinna är långt ifrån stort, det är liksom helt normalt. Men det känns så mycket bättre med mina kläder i xs-s. Men jag är inte en helt igenom xs-s människa längre, Oftast har jag det men ibland M, lite för att jag dessutom inte gillar när saker sitter åt. Men jag jobbar verkligen på att helt tänka bort den där siffran i kläderna. Det finns kläder i massor av storlekar just för att alla storlekar är ok, alla kan inte och ska inte ha dom minsta storlekarna. Det är läskigt hur små vi är när vi börjar tänka i negativa banor om våra kroppar, jag har minnen av det redan från att jag var 6 år gammal och vi skulle väga oss hur skolsköterskan och sen efteråt jämförde sig alla och den som vägde minst "vann" och var bäst. Jag vägde inte minst, jag vägde mer än flera av dom andra, jag ser nu att jag definitivt inte var tjock som sexåring men försök förklara för ett litet barn att dom där kilona extra inte gör dig till en sämre människa, att den där tävlingen om att väga minst och äta minst kan leda till allvarliga ätstörningar.
Jag jobbar vidare med min kroppsacceptans, jag vill inte göra något aktivt val för att förändra kroppen, det skulle bara motverka mitt mål att bli fri från ätstörningen.

Kram
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

När jag läser detta i kommentaren ovan hör jag hur sjukt det låter. För idag kan storlekarna variera så sjukt mycket!
Jag kan ha allt från xs-l ibland. Beroende på var kläderna köps.
Klart att en xs känns bättre än l. Även om måtten på kläderna är samma.
Man blir ju helt rubbad i skallen..:/

Sen är det ju beroende på hur lång man är.
Är man som jag 178 borde inte small vara ok. För då är man för smal.
För en small på en som är 155 är ju samma small på 178. Fast det ser helt olika ut.
Jag är smal.. men jag är ju större pga min längd.
jag kan inte väga 50 kg för då blir jag sjuk. Men en tjej på 160 kan väga 50 och det kan vara normalt.
Har fått jobba extremt med detta för att jag är längre än genomsnittet..o måste då acceptera en högre siffra för att vara sund.


Svar: Absolut, storlekarna varierar ju inte bara mellan kedjorna utan även i olika plagg. Det är ju typ omöjligt att veta vilken storlek man ska ha. Förstår det där du menar med siffrorna men tänk då på att vi som är korta, i alla fall jag, ibland kan önska att jag vore längre så inte ser ut som en i mina ögon vandrande köttbulle. Jag skulle vilja ha både längre ben och längre överkropp, samtidigt som jag ser många fördelar med att vara kort också. Jag vill vara lång och slank, inte liten och rund som jag tycker att jag är nu, även om alla säger att jag ser helt normal ut så kan jag inte innerst inne låta bli att önska bort ett antal kilon från kroppen. Klart att vikten skiljer sig beroende på hur lång man är, det kan ju skilja en hel del, Det är ingen idé att jämföra dig med andra. Din kropp ser ut på ett visst sätt, du vet att du mår dåligt om du går under en viss gräns och vården måste väl också ha koll på det tänker jag. Kram
lilliskutt.blogg.se

#3 - - Anonym:

Avsa mig vården för flera år sen. Men självklart hade de koll då. Men när jag var som lägst o vägde runt 40 tyckte jag att det inte var så farligt. Va fasen skulle de ta in mig för? Tjejer väger ju såhär!
Man blir ju rubbad i skallen som sagt.
Tur att jag väger bra mycket mer nu!:)

Svar: Ja precis, man tar det inte på allvar förrän det gått för långt eller så ser man det kanske i efterhand. Jag fattade i somras hur sjuk jag var men vågade inte göra något åt det.Tidigare har jag nekat och vägrat ta till mig allvaret. Jag är också glad att jag är normalviktig, om en dum tanke kring kroppen dyker upp väljer jag att fokusera på allt bra jag kan göra nu och allt gott jag får äta :)
lilliskutt.blogg.se

Upp