Jag vill aldrig mer svälta!

 
Jag har tänkt på det här med anorexin ganska mycket på senaste tiden. Som ni alla vet har jag problem med min kroppsuppfattning och framförallt skäms jag enormt för min mage. Men jag vet att en viktnedgång inte kan hjälpa på något vis. Jag skulle önska att jag hade en platt mage, men jag är inte villig att riskera mitt nuvarande liv och min framtid för att ändra på den saken.
 
Jag väger mig inte längre, det är 2 månader sen jag stod på vågen senast och jag bryr mig inte om min vikt, därför hjälper det liksom inte att grubbla eller tänka på hur mycket jag väger, vad jag skulle vilja väga och att jag skulle vilja gå ner i vikt. Jag vill inte gå ner i vikt som det är nu. 
 
Jag vägrar att släppa in anorexin igen, jag är inte frisk men anorexin tar bara upp en bråkdel av den platsen den förr hade i mitt liv. Jag känner mig längre ifrån att svälta mig än vad jag gjort på 12 år, jag känner mindre lust att gå ner i vikt än jag gjort på hur länge som jag kan minnas. Som det är nu kan jag inte ens föreställa mig att jag skulle svälta mig igen, det finns liksom inte ens på kartan. Jag förstår inte ens hur jag kunde leva på det lilla jag åt då, jag skulle må så fruktansvärt dåligt om min kost skulle se ut så igen, så dåligt att jag inte ens funderar på att gå tillbaka till det.
 
Att inse att jag stängt den dörren bakom mig, på riktigt, är en obeskrivlig lättnad. Jag ska aldrig mer plåga mig på det viset. Aldrig mer leva det ickelivet jag levde då. Jag känner mig klar me anorexin, den vill inte  helt släppa greppet om mig så därför är det en del disskussioner varje dag faktiskt, disskusioner som är en kamp mellan mig och ätstörningen, skillnaden nu är att jag för det allra mesta går segrande ur dom disskussionerna. Och kampen tar inte längre lika mycket kraft, den finns inte alltid där och det är på en annan nivå nu. Jag bryter liksom inte ihop för att jag tar en bit mango extra eller inte väger maten eller inte väger mig eller att jag äter mig mätt. Det är hanterbart och rösten skriker inte lika högt, den har sänkts i volym.
 
Så ja, jag känner att jag bara har en väg att gå, och det är mot hel friskhet, att vända eller stanna upp är inget alternativ. Jag kan inte se mig själv med en ätstörning resten av livet. Det trodde jag förr var min framtid men när jag tänker mitt liv med skola, hunden, framtida jobba och allt det där så finns det inte plats för anorexi eller någon annan ätstörning.
Allmänt | |
Upp