Att stå ut - det måste gå den här gången

 
Jag är splittrad just nu. Jag vill inget hellre än att fortsätta äta som jag gör, för jag älskar ju mat, jag älskar all energi jag får av att äta och hur bra jag mår av att äta som jag gör.
 
Men ångesten över min kropp är just nu brutal. Igår satt jag i soffan och klämde och nöp i magen, drog i den och fick extrema tankar om att jag bara ville ta en kniv och skära bort allt fett. Jag kände mig som en fånge i min kropp, på riktigt ville jag ta en massa tabletter och bara stänga av, jag orkade inte bo i min kropp mer, jag står inte ut. Samma tankar idag. När jag är ute och går eller umgås med människor eller bara möter folk ute skäms jag och fylls av alla tankar om vad jag tror att dom tänker om mig. Jag kan inte fokusera på annat, allt är så vackert nu på våren men det enda jag ser är min mage :( Det är en av anledningarna också till att jag tycker det är jobbigt att vara i sociala sammanhang men även om jag inte träffar kompisar så går det ju inte att undvika alla människor ute. Fast jag skulle  vilja det.
 
Inga nya tankar men alltid förr när kroppshatet varit på den här nivån tidigare har jag fallit för anorexins ord och svält mig själv, ätit löjligt lite mat, pressat mig till döds och varit som en levande död. Det har inte funnits någon livsgnista, ingen ork, ingen framtid, alla har gått och väntat på den dagen då mitt hjärta bara skulle lägga av, jag levde under hot om lpt hela tiden, jag har varit inlagd 12 gånger för anorexin och gått  sisådär 7 gånger i dagvård och sen all öppenvård. Räcker inte det? Men en del av mig tänker att jag ju inte behöver gå ner så mycket, bara typ 5 kg eller så, då skulle allt bli bättre. Men tänkt om jag förlorat förmågan att gå ner i vikt, att jag aldrig kommer klara det oavsett vad jag gör eftersom min kropp är så otroligt trasig och beter sig så konstigt.
 
Men nu vill jag inte tillbaka i anorexin, jag känner mig så klar med den sjukdomen, jag vill inte att det ska vara en del av mitt liv mer än det som fortfarande hänger kvar och som också ska bort. Jag skulle ju rent medicinskt kunna gå ner lite i vikt utan att det skulle vara någon fara fysiskt, men psykiskt då? Jag kommer kanske bli nöjdare men tänk om det triggar igång anorexin så att jag faller helt bara för att jag vill gå ner några kilo? Och om jag börjar träna, för att stärka kroppen och fixa till magen,kommer det trigga igång mitt träningstvång eller kan jag hantera det? Vill jag träna mer än promenaderna? Ibland vill jag det men jag vill inte att det ska gå överstyr.
 
Jag är så totalt splittrad. Jag jobbar på att acceptera min kropp, köper kläder jag gillar, äter mat jag tycker är god, rör på mig i vardagen och om man följer folkhälsoinstitutet rekomendationer om fysiskt aktivitet följer jag ju dom  ju med råge. Jag tycker att nu när värmen kommit och jag dragit ner på promenaderna för hundens skull så känner jag så starkt att jag bara växer och växer.
 
Att ta ett beslut att för hela livet äta som jag gör, att hela livet ha den här vikten är svårt. Jag delar upp det i etapper, jag blev inlagd i juli, de är 10 månader sedan. Jag ska ge den här kroppen en chans till. Jobba med att acceptera den, jag tror inte jag kommer gilla den men jag vill känna att jag kan leva i den utan att få självmordstankar av självhat. Jag ska  fortsätta äta som jag gör ett tag till, om jag efter ett tag inser att det är ohållbart får jag göra något åt det då.
 
 Allt är inte för alltid, jag ser mig som en upptäcktsman, en forskare som gör ett experiment. Hur mycket behöver jag äta? Vad gillar jag för mat? Vad är lagom aktivitet? Går det att minska lite på kroppssjälvhatet? Jag ska se det hela som ett experiment.
 
Jag ska stå ut, det här är gången då jag inte tänker följa anorexin. Det här är gången då jag ska ignorera alla sjuka tankar, jag ska inte dra ner på maten, om jag ska börja träna ska det vara under kontrollerade former vilket jag måste fundera på när det är och hur upplägget ser ut. Jag promenerar ju lite mer än 3 timmar per dag, det borde ju räknas som någon form av fysiskt aktivitet även om det för mig känns lite eftersom jag minskat ner från 4 timmar till 3. Jag vill gå på typ zumba, box och cirkelträning. Jag behöver en starkare kropp men vill börja i rätt läge. Vill börja nu men vill fundera lite på det och kolla upp gymmen i stan. jag är granne med två gym, ett som jah gått på förr och ett som är nordens absolut största.
 
Nåja, summan av det hela är att jag överöses med så sjukt mycket kroppshat och äckel att det är en kamp dagens alla vaknar timmar att bara stå ut i  mig själv. Jag har liksom inte gått från bara dödlig undervikt till en lite högre vikt och på riktigt har mycket satt sig på magen. Jag gick ju upp mer än till minimum vikten på Capio, vikten planade inte ut förrän några kilo över den.
 
Den här gången ska jag i alla fall stå ut, jag kan svälta mig när jag vill i hela mitt liv, jag vet hur man gör. Jag kan det här och jag tänker ge friskheten en ordentlig chans innan jag ens går in i någon form av bantning..
 
Ute ser jag alla jätte smala människor och avundas dom, men samtidigt är en stor del av befolkningen överviktig. Så jag som ändå är normal kan alltså inte vara större än snittet. Men jag ser det inte så. Jag ser bara mig själv om min mage. Och som ja, en vidrig varelse. Jag tar inte in det på allvar att jag snittar storlek s. Det är ett mysterium. En klädstorlek säger inte mycket för man kan vara så olika byggd, i mitt fall innebär en mage som står ut och har liksom fått som en liten häng mage.
 
Men jag ska stå ut- inga drastiska åtgärder. Jag ska fundera på gymmet, jag ska hålla fast vid min mat, försöka klä mig lite finare än förr ocjh accepera hur jag ser ut. Synd bara att det är så svårt. Men jag lovar er, den här gången ger jag inte upp. Anorexin ska ut ut mitt liv. Jag kommer antagligen ha jobbiga tankar om kroppen kvar men jag vill inte att dom ska dominera som nu.
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Risken med att träna är ju att man får muskler och går upp i vikt. Och ser "större" ut. Om du nu tycker det är ett problem.

Dock får man nog inte så mycket muskler av sumba.
Men..alla säger att det lägger sig. Det tar ett jäkla tag bara:(

Svar: Ja det är väl så att just zumba kanske inte tränar magen eller bygger muskler men det är träning jag gillar. Jag kanske tightar till kroppen lite genom att gå zumba, box och cirkelträning i gym som förr. Det kan inte bli värre. Tänker att ska jag träna ska det vara roliga saker. Jag måste bara komma fram till om jag tränar för att må bra och stärka kroppen och för att det är roligt eller om det är en ätstörningstanke som smyger in och pressar mig. Jag vill bli mer vältränad men det ska vara roligt och inte något som triggar anorexin. Ja men hur lång tid kan det ta? Jag blev inlagd i juli, det är 10 månader sen och kroppen är ett vrak rent ut sagt. Jag ser inte klok ut :(
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Vet inte hur lång tid det tar. Men vissa säger ju att håret återfår sin glans ca två år efter en svält. Två år av regelbundet ätande. kroppen jobbar så sjuuuuukt långsamt.
Väntar fortfarande på att mitt fina hår ska komma tillbaka.

Svar: Oj, så lång tid? Hjälp, jag blev ju inlagd i juli så typ ett år och några månader till då om jag har otur?
lilliskutt.blogg.se

#3 - - Sofia:

Ett tips på distraktion är att låna den kurslitteratur som du ska ha på psykologprogrammet och börja läsa in dig. Då sparar du mkt tid sen

Svar: Ah, men jag har ingen aning om vad vi ska läsa tyvärr. Det är pbl så man väljer lite själv utifrån olika frågeställningar så det finns vad jag vet inte någon lista på böcker att läsa. Annars var det en jätte bra idé :)
lilliskutt.blogg.se

#4 - - Alexn :

Fungerar din kropp fullt ut som den ska nu?

Mitt pigment har gått banans. Jag blev alltid superbrun innan..nu blir jag mest flammig eller röd. Jättekonstigt.
Dessutom känner jag mig helt fumlig.

Men antar att det tar tid att läka..

Svar: Åh, jag vet inte om min kropp fungerar normalt. Det var så länge sen jag var frisk att jag har svårt att veta vad jag ska jämföra mig med. En sak som är ny är att jag har kräkts någon vecka innan jag får mens, det har hänt tre gånger. Och jag är väldigt känslig mot stress, så fort minsta lilla stressad tanke dyker upp får jag sådan klåda och eksem att jag inte vet var jag ska ta vägen, hemsk klåda alltså! Och torr hud, väldigt torr. Jag får smörja och smörja och smörja. Jag tror också det tar tid att läka, tyvärr. Men vi får bara fortsätta på rätt väg så hoppas jag en del av det försvinner i alla fall.
lilliskutt.blogg.se

#5 - - Alex:

Helen;
Vad innebär relativ energibrist?

Jag är trött hela hela tiden och yr. Och torr hy o fnasigt hår. Trots att jag äter nu.
Borde ha energi! Men känner mig helt tung och matt. Har många gånger funderat på om det är maten..för jag känner mig ofta väck i skallen och stapplig och tung i kroppen.

Upp