Nu har jag sökt till psykologprogrammet!

Den 21 augusti börjar jag på universitet!!! Jag ska läsa psykologprogrammet eftersom det är något jag drömt om sen tonåren men som blev ännu mer lockande när jag var i tjugoårsåldern. Jag har sökt nästan varje år sen jag gick ut gymnasiet, och kommit in. Problemet är bara att jag alltid varit för sjuk för att börja. I år är dock året då jag verkligen ska börja där, jag är så motiverad och vill inte att något ska hindra mig.
 
Jag är livrädd, verkligen livrädd för att falla tillbaka så att jag missar den här chansen, och jag är livrädd för att börja och märka att jag är på tok för skör för att plugga på heltid. Men det kommer jag aldrig få veta om jag inte provar, jag ska ägna våren och sommaren åt att bli stabil med maten och allt däromkring för just nu måste det vara prio ett i mitt liv. Sen i höst har det förhoppningsvis blivit så att mina matrutiner och vanor satt sig så pass att jag dessutom kan vara flexibel och anpassa mig till ett liv där jag inte är sjukskriven utan måste få till maten OCH skolan.
 
Sist jag pluggade läste jag ju till journalist men där var det mycket på distans så då kunde jag ju lägga upp det som jag ville och dom dagarna vi var på skolan gick maten inget vidare alls om jag ska vara ärlig. Men det är snart 3 år sedan (hjälp vad snabbt det går!) och jag är i en ny fas i livet nu.
 
Jag har två förebilder för hur jag vill vara som psykolog, den ena är min psykolog från behandlingshemmet och den andra min terapeut på länsteamets ätstörningsenhet som jag fick gå kvar hos i över ett år efter att jag slutat dagvården där för att det inte fanns någon annan likvärdig vård för mig i min stad och för att vi jobbade så bra ihop så hon ansökte om tillstånd till den förlängda vården. Hon var fantatsisk och med henne kom jag väldigt långt, inte alls som nu men för att vara i öppenvård och dagvård var det stora steg jag tog.
 
Det lite märkliga är att samtalen med dom som är bäst är dom jag gruvar mig mest för att prata med, det är dom jag får ont i magen av nervositet av att bara tänka på. Dom samtalen som man innan önskar ska bli inställda och som man efteråt bara känner att ja, det här var precis vad jag behövde, hen förstår och kan hjälpa mig.
 
Det fantastiska med att vara psykolog tycker jag är hur mycket en enda människa kan förändra livet för en annan människa. Tänk att en enda individ kan göra sådan stor skillnad! Det är fantastiskt och det är det som motiverar mig, att jag också vill vara den personen som förändrar någon annans liv till det bättre.
Allmänt | |
#1 - - t:

Ville bara önska dig ett lycka till i förväg 💕

Svar: Tack! Det kommer bli bra det här, det ska bli skönt med vår och sommar men nu är inte hösten längre ett enda moln av gråhet och tråkighet. Nu har jag något att se fram emot. Kram
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Förstår känslan. Har lyckats hitta rätt hos en psykoterapeut. Hon är dock psykiater i botten men det är ju samtalskonsten som är så imponerande. Inte grundutbildningen i sig. Finns ju tyvärr många usla psykologer och terapeuter. Men med din erfarenhet och reflektion kommer du förmodligen att bli en jätteduktig och inkännande. Validering är såå viktigt! Lycka till!

Svar: Ja visst är det individbundet, det finns dom som blir läkare, psykologer, lärare, poliser eller vad som helst som aldrig borde ha jobbat i den sektorn. Men jag ska se till att jag blir en av dom som är på rätt plats i arbetslivet.
lilliskutt.blogg.se

Upp