Med en fot i det friska och en i det sjuka

Jag tycket det finns ett viktigt steg i tillfrisknandet att skriva om. Det där stadiet där man står med ena foten i det friska och det andra i det sjuka. När man är splittrad men gör allt för att komma ut hel igen på andra sidan kampen. När vägen åt det friska lockar mer än vägen mot det sjuka. När tankar finns men man inte alltid agerar på dom, när känslorna säger en sak men förnuftet en annan. När man ser en framtid för sig där man lever ett helt vanligt liv men där man samtidigt är rädd att aldrig nå dit eftersom vägen känns så lång och svår.
 
När man kommit så långt att man nått sin normalvikt, när man äter regelbundet och håller vikten och får i sig det man behöver. 
 
När tankarna och känslorna bråkar med en och man vet inte vem man ska följa, den gamla vana trygga rösten som man följt så otroligt länge? Den som säger att man måste passa sig för kalorier, äta det minst kaloririka, promenera i timmar, utesluta mat och gå ner i vikt. Den som säger att man är tjock och äcklig.
 
Sen har vi den nya rösten, den som man kanske aldrig haft förut. För den rösten som var den friska innan man blev sjuk kanske tillhörde en tonåring eftersom man var i den åldern när man blev sjuk. Nu står jag ju här 12 år senare och är inte längre en tonåring, jag är 29 år och i allra högsta grad en vuxen människa. Vem är jag nu? Hur är friska, vuxna jag? Hur låter den rösten? Hur kan jag lita på den som jag inte alls känner? Är det inte lite tryggare att lita på den gamla trygga rösten som i och för sig står för ätstörning en som man känner igen och vet var man har?
 
När blir man frisk? Jag går emot dom allra flesta av ästörningens regler men vissa klarar jag bara inte att stå ut i ångesten det innebär att göra tvärtom. Men till största delen låter jag tankar stanna vid tankar och agerar som om dom inte finns. Kommer dessa tankar försvinna? För jag vet ärligt inte hur länge man kan leva med att ha alla dessa tankar men ändå gå emot dom.
 
Ibland är det lättare att vara i början av en anorektisk sjukdom än när man kämpar sig frisk. När man följer anorexin så gör man den ju lugn och tillfälligt nöjd och man vet vilka regler som gäller, men när man står med ena foten i det friska och andra i det sjuka gör man ju fel hur man än gör. Går man med ätstörningen så blir den friska delen besviken och jätte rädd för att man ska falla tillbaka, går man emot ätstörningen så blir den jätte arg och säger man är tjock, äcklig, värdelös och inte förtjänar att leva.
 
Vad krävs för att jag ska kunna sätta båda fötterna på den friska vägen? Hur tar jag det steget? Att ändra på ett beteende är en sak men att ändra på tankar är något annat. Men det jag lärt mig på Capio är att man kan ändra tankar genom att ändra hur man beter sig, att ätstörda beteenden föder och vidmakthåller ätstörda tankar. Så egentligen vet jag väl svaret, det är att utamana sig så mycket det bara går och gå emot varenda regel som man har. Det är vägen till friskhet. 
 
 
Allmänt | |
Upp