Vad händer i kroppen när vi äter?

 Jag fick en kommentar och lite frågor om hur man kan tänka. Personen var orolig för att all mat hen äter sätter sig direkt på kroppen, att allt gör det. Jag har själv haft samma tankar, jag tror dom flesta med ätstörningar har haft det. Ska jag vara ärlig tänker jag ofta så nu också. Det är en av dom sakerna jag har mest problem med faktiskt för dom tankarna är så starka att jag känner att jag måste gå ut och gå för att kompensera för det jag äter för att jag har jätte svårt att ta in att kroppen själv kan hantera maten och hålla en stabil vikt, jag tänker att jag aktivt måste förbränna allt jag äter. Men jag vet ju att det inte är så, med förnuftet vet jag det. 

Vikten varierar för alla:

Mat sätter sig definitivt inte på kroppen så som man tror, det är tankar och känslor som spökar. Och vikten växlar en hel del, enligt Capio så kan det skilja 3 kg upp eller ner från dag till dag, det är alltså helt normalt. Det går inte att väga exakt lika mycket dag ut och dag in.

 

Vid viktuppgång:

Om du är underviktig och börjat äta mer så kommer du om du äter tillräckligt att gå upp i vikt men det innebär inte att den vikten är fett som sätter sig på kroppen, det bildas nya celler för att laga inre organ, öka blodvolymen, få hjärtat att läka och orka slå, göra så vi inte fryser lika mycket och ge oss muskler så vi orkar mycket mer. Sen kommer en del att bli fett, det är sanningen. Men fett är livsviktigt, det isolerar och skyddar våra organ, det sitter runt nervtrådarna i hjärnan för att vi ska kunna tänka ordentligt och det ser till att hormonerna i kroppen fungerar som dom ska och att vi kan ta upp fettlösliga vitaminer.

I början när man går upp i vikt sätter sig mycket faktiskt på just magen, det är för att det är där inne vi har alla livsviktiga organ som måste skyddas, och sen syns det mycket mer på en mager kropp om man är svullen om magen för att man i övrigt är så smal. Andra kan vara lika svullna eller uppblåsta men dom har fett runt magen så det syns inte på samma sätt. Så om du är oroad av att magen putar ut är det troligen för att du kanske har gaser eller bara har ätit, för magen svullnar när vi äter eftersom vi får innehåll i tarmarna som behöver bearbetas. Så är det för alla.Och det fettet som kanske hamnar på magen först när kroppen vill skydda sig i en viktuppgång kommer att fördela sig jämnt över kroppen om man ger det lite tid.

 

 

Tidens brödkavel:

"Tidens brödkavel" brukade min psykolog säga, allt jämnar ut sig om man bara ger det tid. Det gör det lättare att stå ut för min del, för jag tycker att jag är oproportionerlig just nu, jag vill inte se ut som jag gör. Men jag ska inte aktivt jobba för att förändra min kropp, jag ska låta livet forma kroppen så att den är anpassad och fungerar till mitt liv, att det jag tycker ser fel ut nu kommer rätta till sig. Jag har ju bara varit normalviktig ett par månader. Klart att min kropp inte kan se ut som någons som aldrig varit i svält, jag har faktiskt under ganska kort tid gått upp över 23 kilo, det säger sig självt att det påverkar kroppen. Men allt kommer bli bra. Jag har tålamod och tillit till att min kropp hittar sin balans bara jag fortsätter äta tillräckligt, regelbundet och varierat.

 

Låta kroppen finna sin normalvikt och vikt där den är i balans:

Och sanning nummer två eller tre eller vad jag nu är inne på nu, om man äter för att gå upp i vikt kommer en del att stanna av i viktuppgången och behöva näringsdrycker för att gå upp resten, för andra, som mig, kommer vikten gå upp av bara maten. Min kropp var skadad och jag hade fått hypotyreos pga anorexin så jag gick upp lättare i vikt än andra. Och även om man inte har det så skiljer sig våra kroppar åt. MEN det jag skulle komma till är att det finns ett normalviktsintervall. Det vill säga att normalvikt är mellan bmi 20-24,9. Vissa kanske stannar på bmi 20, andra 22 och andra på 24. Alla dessa vikter är normalvikt.

Man kanske inte gillar eller är nöjd med vart ens kropp känner sig bekväm eller mår bra. Men om man vill försöka styra det och kämpa för att väga mindre kommer man aldrig kunna bli helt frisk, det kommer alltid vara en kamp emot kroppen, man kommer alltid behöva tänka på vad man äter och inte. Det bästa är att äta tillräckligt, varken för mycket eller för lite och varierat, röra sig lagom mycket och låta kroppen finna sin balans. Om man tittar på bmi och vad som är normalviktig kan man se en normalfördelningskurva, ju längre åt något håll man kommer, antingen lågt bmi eller högt bmi desto färre personer ligger på dom vikterna. Det vanligaste är att man som normalviktig ligger någonstans i mitten vilket är bmi runt bmi 22. Så att tänka att man ska ligga exakt på bmi 20 för att det är det som ätstörningsmottagningen bestämt kan alltså innebära att man ligger på en vikt som inte alls är optimal för en. Sen är det ju också så tyvärr att övervikt är ett stort problem i dagens samhälle så bara av att ligga mellan bmi 20-24,9 så innebär det ju att man faktiskt är smalare än en stor del av befolkningen.

 

Alla behöver mat varje dag:

Allas kroppar, både underviktiga, normalviktiga och överviktiga behöver mat varje dag, det är ju den som får vårt hjärta att orka slå, får vår hjärna att fungera, håller igång alla organ, gör att vi kan andas och gör att vi kan använda  och behålla våra muskler. Mat är inte samma sak som att det sätter sig på kroppen. Energin man äter går åt för att hålla kroppen vid liv, oavsett om vi ligger i sängen en hel dag eller rör oss så behöver vi mat. Och det sätter sig inte på kroppen som fett förrän man under en längre period regelbundet ätit för mycket. Kroppen klarar dessutom av att man ibland äter lite mer en dag, den ökar ämnesomsättningen och tar hand om det vi ätit.

 

Vikten kommer att stanna av, den kommer inte att bara gå upp, upp, upp:

Och sist men inte minste. Det viktigaste av allt, alla med ätstörningars värsta mardröm är att man bara fortsätter och fortsätter upp i vikt och att det aldrig kommer stanna upp. Det var jag också övertygad om. Jag hade ren panik när vikten fortsatte upp vecka eftet vecka, i 6 månader gick jag upp i vikt varje vecka. Men sen helt plötstligt hittade kroppen sin balans och nu har jag varit viktstabil i 10 veckor.  Man kommer alltså inte fortsätta upp och upp i vikt. Ha tålamod och var modig! Stå ut!

 

 

Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Stort tack för ditt svar! Så inihelvete svårt att få ro i det..;(

Svar: Det var så lite. Fråga bara igen om det är något du funderar över så ska jag hjälpa så gott jag kan. Det är svårt att ta in det jag skrivit om, läs det flera gånger och kom ihåg att det som gäller andra gäller dig också. Din kropp behöver näring och vila lika mycket som alla andras. Det är läskigt att äta när man hela tiden är rädd för att gå upp i vikt. Min psykolog sa att jag borde kunna slappna av lite mer i det när jag nu varit viktstabil i 2,5 månader men det går ändå inte in helt. Jag har dock faktan och verktygen för att hantera det och att äta trots dessa tankar. Svårt men inte omöjligt. Kram
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Ja tack! Ska försöka kämpa på så jag kommer ur dimman.
Vill ha min hjärna tillbaka! Har så fruktansvärt dåligt minne så det är hemskt:/

Svar: ja hjärnan fungerar ju definitivt inte när man är i svält. Jag är så mycket mer mig själv nu mot vad jag var när jag var så där sjuk. I 12 år har jag gått runt som en skugga av mig själv, huvudet ockuperat på tankar om mat och träning och allt annat har jag prioriterat bort och glömt lika snabbt som jag fått höra/läsa det. Det är ingen myt att hjärnan fungerar bättre på normalvikt, det är ingen myt att man blir starkare både mentalt och fysiskt av att äta så mycket som man behöver. Jag trodde det kunde räcka att gå upp några kilo så jag inte låg under lpt gränsen, men med den underviktiga kroppen och hjärnan fungerade saker inte fullt ut. Det gäller att våga ta hoppet, lämna det trygga. Det innebär inte att man tappar kontrollen, vid varje måltid gör man ett aktivt beslut att äta det som kroppen behöver. Det är inget som bara kommer så du kommer inte bli överaskad om du bestämmer dig för att äta mer och gå upp vikt. Det innebär att du tar kontrollen över ditt liv, inte att du mister kontrollen,
lilliskutt.blogg.se

#3 - - Anonym:

Nu är du ju ingen läkare. Men har svårt o tro att jag nånsin kommer bli pigg igen.
Tror mycket av mina problem nu även har med stress/utmattning att göra.
Men äta måste man ju ändå sägs det.

Svar: Det går att bli pigg igen, det kan jag nästan lova. Men det kan ta tid. Jag har lidit av depressioner sen jag var i tioårsåldern och även varit utbränd så jag vet hur det är att vara helt under isen, att inte kunna ta sig upp ur sängen, att inte orka bry sig om mat, dusch eller städning. Att bara vilja sova hela dagarna och längta till kvällen när dagen äntligen är över, börja längta till det redan när man vaknar. Med bra medicinering är jag nu bättre och kan så klart vara trött som alla andra men det är helt annorlunda nu, jag är så mycket piggare och har mer livslust. Jag klarar inte av att ha för mycket att göra, det håller några dagar sen kollapsar jag, men överlag så är jag enormt mycket piggare nu. Och en viktig del är ju maten, den är inte allt, jag var deprimerad innan jag fick anorexi men det gör jätte stor skillnad. Att gå från att vara i svält till normalviktig och äta regelbundet gör jätte stor skillnad. Men dom första månaderna blir man oftast ännu tröttare när kroppen äntligen får mat och vila, dom första 5-6 månaderna sov jag typ hela tiden, jag var totalt utmattad. Sen vände det och jag blev piggare och gladare dessutom. Så ge inte upp, både stress och utmattning och ätstörningar är saker som tär på en och har man alla tre är det definitivt inte konstigt om man är trött.
lilliskutt.blogg.se

#4 - - Anonym:

Tack underbara du för att du skriver så långa och utförliga svar!
Är rädd för jag känner mig så apatisk till livet. Eller.. egentligen gör jag inte det för jag har en vision över hur jag vill att det ska vara.
Men kroppen gör ont. Jag känner mig tung i kroppen och ofta svimfärdig av trötthet. Vilket gör att jag inte kan leva som jag vill. Vilket gör mig deprimerad.
Svårt att veta vad som är hönan och ägget.
Jag var inte deprimerad innan jag fick anorexi.
Ledsen o nere ibland absolut. Men inte såhär.. att jag kan ligga inne flera dagar i streck och inte ens känna lusten till andra människor eller intryck.
För jag vet att försöker jag gå ut kommer jag bara bli trött o yrslig.

Jag hoppas du har rätt! Tills dess får jag bara fortsätta äta o hoppas att det gör kroppen funktionsvänlig igen.

Svar: Ja det är nog tyvärr så att man blir så otroligt nedsatt och saknar försvar både mot fysisk ansträngning som mental om man inte äter ordentligt. Man är så oerhört sårbar. Det du kan göra är att kolla upp sköldkörteln för att se om du har samma sak som jag har, Hypotyreos heter det och det gör bland annat att man blir väldigt trött och deprimerad. Kollas med ett enkelt blodprov så be en läkare skriva remiss till lan och ta det provet. Annars är det bara att ge kroppen och hjärnan tid att läka, det tar lång tid men ju ihärdigare man är och desto mer man lyssnar på kroppen desto snabbare går det. Men det är inte så bra att bara ligga inne heller, om du är väldigt underviktig ska du inte promenera långa sträckor men kanske gå ut en kort stund och sätta dig och ta in lite solljus och få lite annat att titta på.
lilliskutt.blogg.se

#5 - - Anonym:

Bra skrivet! Det här behövde jag få läsa och det fler än en gång. Tack!!

Svar: Det var så lite, jag behöver också påminna mig själv om det gång på gång. Tror det är bra att liksom "hjärntvätta" sig själv med hur det är på riktigt så att när ätstörningen drar igång så vet man innerst inne att det är sjukdomen som talar och att man har en förståelse för varför kroppen beter sig som den gör.
lilliskutt.blogg.se

#6 - - Anonym:

Nä faktiskt inga problem med sköldkörteln. Bara stora svårigheter att äta och extremt trött.
Försöker ge kroppen tid med lagom vila och aktivitet. Hoppas den blir bättre snart.
Vill ju egentligen leva!

Svar: Vad bra att du ger kroppen möjligheten att må bättre. Du kan inte förändra allt i hur din kropp fungerar för den är ju så komplicerad och allt hänger ihop på olika sätt men du kan i alla fall ge den det som du kan, du gör ditt bästa helt enkelt.
lilliskutt.blogg.se

#7 - - Anonym:

Så bra skrivet, TACK! Jag behövde verkligen läsa allt detta! Och det där med 'Tidens brödkavel' fick mig att skratta, din behandlare är så rolig i hur han uttrycker sig :)

Svar: Haha, ja visst är det en fantastisk beskrivning :D Jag älskar den! Och det ger en hopp och mod att stå ut i det jobbiga. Jag tror att det jag skrev om är sådant som vi med ätstörningar måste aktivt arbeta med att tänka på för att det liksom ska gå in i en att det är så det är.
lilliskutt.blogg.se

Upp