Kära kropp...

Jag tycker tyvärr inte om dig så värst mycket, jag ser dina fel och brister oftare än vad jag ser skönheten hos dig. Jag har plågat dig i 12 långa år, 12 år med anorexi. Och ändå har jag aldrig blivit nöjd. Hur mycket jag än kämpat för att känna lugnet och stillheten i att ha nått ett mål har jag aldrig kommit dit. Jag har aldrig känt mig bekväm eller nöjd med att leva inuti dig. Jag har sett dig som min värsta fiende, någon som ska plågas och drivas så långt det bara går. Längre än vad som egentligen vore möjligt. 
 
Att du fortfarande är vid liv är så här i efterhand ett mirakel. Hur överlevde du allt jag gjorde? Svälten, promenaderna och alla överdoser med mediciner som jag tog? Jag förstår ärligt talat inte hur jag fortfarande kan få bo inuti dig, att du inte har stött iväg mig.
 
Mina föräldrar har lärt mig att man inte kan eller behöver tycka om alla, men att man ska respektera alla människor trots det. För det är inte möjligt att älska alla men att behandla ens medmänniskor med värdighet och respekt är däremot möjligt. Det innebär dock att man ibland kanske måste vara hård,säga ifrån och sätta gränser. För på samma sätt som andra förtjänar respekt så gör man själv det också, då måste man stå upp för sig själv.
 
Jag har väl kommit till den punkten i mitt liv att jag börjar respektera och acceptera dig som min kropp nu. Jag tycker inte om dig, jag ser på dig med besvikna ögon, jag sörjer och avundas att jag inte har den kroppen jag vill ha, jag skäms över dig och vill dölja dig både för mig själv och andra. Jag vet, det är orättvist, du förtjänar mer än så.
 
Jag börjar ändå komma längre i tankarna nu, jag hatar hur du ser ut och känns, men jag älskar vad du kan göra för mig. Jag älskar hur frisk och stark jag känner mig. Jag har inte varit så här stark och pigg i kroppen på 10 år (dom första två åren med anorexi var vi ju ett ganska bra team, då innan allt föll orkade jag ju mer än sen när kollapsen kom). Jag älskar friheten i att kunna gå en promenad innan frukosten utan att svimma eller inte se något. Jag älskar att kunna andas utan att ha hjärtfel som för att jag inte syresätter mig, jag älskar att kunna sitta och ligga ner utan att sitta eller ligga på ömma benknotor, jag älskar att inte alltid frysa, jag älskar att jag orkar skratta på riktigt, jag älskar att jag kan bo hemma, att jag kan ta hand om min hund och vara ute på långa promenader, jag älskar att du lärt mig att förstå hunger och mättnadskänslor igen, jag älskar att jag får sova bättre om nätterna och att jag orkar hålla mig vaken på dagarna, jag älskar att jag är vid liv.
 
För första gången på så länge jag kan minnas vaknar jag upp utan att direkt längta till kvällen och att dagen ska vara över. Jag ser plötsligt fördelarna med varje dag, hur jag kan ta tillvara på dom för att göra dagen så bra som möjligt. Jag vill inte längre bara överleva utan faktiskt leva också.
 
Så trots att jag hatar dig så älskar jag dig också, det är därför jag väljer att inte lyssna på ätstörningen. För den rösten vill svälta dig igen, den rösten vill dra ner på portionsstorlekarna, äta så få kalorier som möjligt, väga mat, väga dig, äta säker mat, gå ner i vikt. Men JAG vill inte det där, jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte ge upp friheten du har gett mig nu när jag ger dig näring. För det är dealen vi har, du ger mig liv om jag ger dig energi och näring.
 
Därför väljer jag att äta den där läskiga maten, ta det där brödet som jag inte vet hur många kalorier det innehåller, jag väger inte frukten, jag mäter inte yoghurten, jag väger inte mig själv. Jag acepterar att det är den dealen vi får ha nu, att jag respekterar dig men inte älskar dig. Med tiden kanske det sista också kommer, jag vet inte. Men jag vet att det inte går att leva ett liv där man inte respeketerar sin kropp och drar det så långt att man svälter sig till döden om ingen ingriper. Att inte älska kroppen går däremot även om det vore underbart att en dag kunna säga att jag älskar dig och verkligen mena det.
 
 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Det där med att kunna promenera innan frukost längtar jag till så otroligt mycket. Eller att kunna promenera utan att bli kallsvettig, få fuktig hy och bli blek som ett spöke.

Försöker jag promenera nu innan frukost så är det enda jag tänker på mat. Och ber till gudarna att jag ska lyckas ta mig runt utan att svimma.

Svar: Ja det är liksom inte av något sjukt skäl som jag vill kunna gå innan frukosten, men ibland är det bara något man måste, som om man ska till vårdcentralen och ta fasteprov eller när jag går ut med hunden på morgonen innan jag sätter mig och äter för att sedan gå den riktiga förmiddagspromenaden. Det är en fantastisk känsla att känna sig så stark och veta att det är för att kroppen är i balans och man ger den det den behöver så den har resurser att ta av, den behöver inte krama ur dom allra sista dropparna av energi för att man ska klara en liten promenad.
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Helen:

Detta är den vackraste texten du skrivit. Kram 💜

Svar: Åh, tack så mycket snälla du <3
lilliskutt.blogg.se

#3 - - Anonym:

Tänkte det faktisk inte som nått sjukt. Har själv tänkt på det många gånger.
När jag kört för att ta ett fasteprov och hjärnan knappt har fattat var jag är.
Eller om man ska fasta inför en operation? Jag kan inte det:/
Min kropp skulle nog inte klara det:/

Svar: Nej precis, det är för sådana tillfällen man märker hur skör kroppen är. Så ska det liksom inte behöva vara. Visst finns det jätte många friska människor som måste äta frukost direkt när dom går upp för att må bra men då är det på en helt annan nivå. Dom känner sig liksom inte döende bara för att dom får vänta en halvtimme eller timme extra eller för att dom inte klarar att gå 5 minuter utan att först ha ätit.
lilliskutt.blogg.se

#4 - - Anonym:

Nä tror inte heller det. Tror mer de känner hunger?

Men ingen aning. Jag har i vart fall aldrig haft det såhär innan jag blev sjuk.
Jag ser inte heller i det läget..det är suddigt. Men hur mycket jag än blinkar så går det inte att få fokus.

Och aldrig varit så fruktansvärt seg på morgonen/förmiddagen heller..

Svar: Jag önskar så mycket att du kan få må bättre, har du kvar hoppet om att du kan bli bättre eller till och med frisk? Ge aldrig upp, för även om det känns omöjligt att bli helt frisk kan man må så mycket bättre än när man är på botten. kram
lilliskutt.blogg.se

#5 - - Anonym:

Gud vilken bra o stark text. Jag mådde som du o var i Samma skede som du är i nu för ca 1år sen. Tyvärr lärde jag mig aldrig respektera eller acceptera kroppen o föll för anorexin igen. Men det du skriver. Så True. Kör nu fullt ut. Jag tänker kämpa mig upp igen. Sedan kommer jag tillämpa Denna text. O även jag köra fullt ut. All kärlek till dig. Till din kamp. O din fantastiska kropp. Kram ❤️

Svar: Tack snälla du, den är skriven ur hjärtat. Jag är också rädd för att falla tillbaka om jag låter dom sjuka tankarna ta över helt igen. Nu finns dom med men jag går emot dom även om det innebär en hemsk ångest. Tänker att om jag håller ut nu när jag ändå kommit så långt så kommer det bli lättare. Vad glad jag blir att du kunde ta till dig texten och jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer tillbaka dit igen, eller jag vet att du kommer göra det för har du klarat det en gång klarar du det igen <3 Kram
lilliskutt.blogg.se

#6 - - Lisa:

Jag hoppas den där dagen kommer då jag får njuta än mer av mina promenader än känna den där inte stressen och oron samt tankarna om att jag måste kompensera bort allt jag har ätit.
Men det vet jag den kommer göra för jag är på väg nu!! :-) Tack för din fina text!

Svar: Tack själv. Det där med promenaderna är nog min svagaste punkt just nu, det är där ätstörningen fortfarande styr alldeles för mycket, jag har mycket kompensationstänk kvar och får inte äta om jag inte rör mig ett visst antal timmar varje dag, det är så jobbigt. Men nu har jag fina promenader också och skillnaden är att min kropp klarar av att promenera utan att det blir farligt. Vill bara slippa känna tvånget att gå och att få äta oavsett om hur mycket eller lite jag rör mig.
lilliskutt.blogg.se

#7 - - Ida Jansson:

Så fint skrivet ❤ Blir rörd!

Svar: Tack snälla du, vad glad jag blir att ni är flera som skrivit så fint om texten. Den är skriven rakt ur hjärtat, precis som jag känner. <3
lilliskutt.blogg.se

#8 - - Ylva:

Så fint och viktigt!!:)

Svar: Tack, det värmer att du tyckte det var bra skrivet. Och som du säger tycker jag det är ett viktigt steg i tillfrisknandet att skriva om. Det där stadiet där man står med ena foten i det friska och det andra i det sjuka. När man är splittrad men gör allt för att komma ut hel igen på andra sidan kampen. När vägen åt det friska lockar mer än vägen mot det sjuka. Kram
lilliskutt.blogg.se

#9 - - Anonym:

Jag har hoppet kvar. Det är konstigt för jag vill verkligen må bättre. Men samtidigt inte bli större...
Jag kände det för några år sen men sen blev jag rädd o rasade igen.
Har svårt att hålla mig uppe. Blir så glad för all energi så jag gör ALLT och glömmer äta.
Vet att jag kan komma dit igen men nu har det tagit ett år så jag har börjat tvivla på vad mina symptom beror på.
Haha låter sjukt förvirrat men litar inte på mig själv. Och min hjärna e så sjukt trött.

Svar: Jag förstår dig, vet vad du menar och känner igen mig i en del av sakerna. Vad är det som har tagit ett år? Sen du började må sämre igen eller sen du började jobba mot att bli frisk?
lilliskutt.blogg.se

#10 - - Ida Jansson:

Promenader är lömska! Låt inte äs bestämma där. Tillåt dig inte att styras av äs röster. Öva på att stå emot. Gå mindre, långsammare, kortare. Ät som du ska ändå. Bara för att bevisa för dig själv att inget händer. För du vill ju inte styras av äs livet ut? Du vill slippa tvång o kompensatoriskt tänk. Då måste du gå emot o ta ångesten som kommer. Jag har legat i sängen en vecka nu vilket varit sjukt tufft men det går. Se till att bli fri och inte bara halvfrisk. Stor kram till dig ❤

Svar: Jag vet att du har rätt och det var ju en del av det vi jobbade med när jag var inlagd men det var också det vi inte kom åt riktigt. Under hela behandlingen skötte jag det med promenaderna och höll det på rätt nivå fram till sista tiden då jag började gå lite mer än innan pga ångesten men det var också en sorts deal jag gjorde med min psykolog att det är bättre att jag tar en promenad än att jag tar en massa tabletter för att jag inte kan hantera ångesten.En promenad i min situation är inte alls lika farlig som en överdos. Sen ville han ju så klart inte att jag ska ha det tvånget att gå just för att jag är rädd för att gå upp i vikt men för mig är det så dubbelt. Jag går pga ätstörningen men också för att det är ångestdämpande och jag har gjort så sen jag var barn, hanterat ångest genom att röra mig, gå ut och gå, springa upp och ner för trapporna i huset, fått springa runt skolan när jag mått dåligt där och det kluriga är ju att till andra med psykisk ohälsa rekommenderas ju promenader och träning. Så det är jätte svårt för mig att sluta gå. Jag vill ha bort det ur äs perspektiv men i och med att jag haft ångestproblematik sen jag var 7 och haft promenader som bästa sättet att hantera det så vill jag ha kvar det som lösning för det får mig att komma ut, det får mig att gå ur ångestdvalan och det hindrar mig från att ta en massa tabletter. Svårt. Kram
lilliskutt.blogg.se

#11 - - Anonym:

Jag började jobba mycket o träna på det. O lite sömn.
Det är ett år sen jag föll. O ett år jag har mått skit i kroppen o inte orkat nått.
Har väl egentligen inte gett det ett helhjärtat försök till friksheten förän nu.

Svar: Då hoppas jag att det här försöket blir den gången du tar dig upp ur det hela. Heja, heja!
lilliskutt.blogg.se

Upp