Att inte jämföra sig med andra

Jag har haft ganska fullt upp fast på ett lugnt sätt idag, jag var med extra mormor och extra morfar och deras dotter och barnbarn till kolonilotten, satt där ett tag i solen och njöt och så gick vi en väldigt kort promenad. Sen hann jag mest hem, äta, gå till affären och gå ut med hunden och nu har jag landat i soffan. 
 
Min extra mormor och extra morfar äter väldigt annorlunda jämfört med vad jag fått lära mig på behandlingshemmet eller när jag gått i dagvård och hos dietister, dom äter väldigt annorlunda mot hur dom flesta friska personer jag känner äter. Och det gäller att inte påverkas och ändra på mitt eget ätande när andra äter annorlunda. 
 
Jag vet ju att dom inte är underviktiga, jag vet att dom utslaget på ett dygn får i sig det dom behöver, annars skulle  dom inte vara normalviktiga. Men om man ser till lunchen dom äter vilket oftast är när jag är med så blir man som ätstörd väldigt förvånad av vad dom äter. Oftast äter dom två knäckermackor utan smör men med 3 bitar sill på, inget mer. Ibland gör dom en sallad med två skivor mozzarella, lite tomat och sallad. Dagens lunch på kolonilotten var att dom var 4 personer som delade på en mango och en cantaloupe melon... Och jag skulle sen hem och äta min lunch som var tacos med två tortillabröd med fyllning.
 
Det gäller att hålla fast vid vad man lärt sig, att inte börja trixa med maten och anpassa sig efter hur andra i omgivningen äter. Nu menar jag inte att man inte ska kunna vara flexibel med tider och mängder och att kunna äta med andra utan att man när man har en ätstörning så måste man hela tiden vara på sin vakt och se till att maten är prio ett, man måste få i sig det man ska, oavsett vad andra gör och inte bli påverkad av vad media säger eller av vad andra äter.
 
Friska människor kan äta mindre en måltid men sen om hen blir hungrig kanske hen tar en smörgås eller yoghurt eller äter mer mat vid nästa måltid. Det har oftast personer med ätstörningar svårt för. Vi måste alltså se på mat som medicin.
 
Ja, mormor och morfar äter pytteliten lunch, men dom äter mer dom andra måltiderna, det vet jag för när jag var inlagd var jag hos dom en eftermiddag/kväll när dom åt och jag vet att dom alltid äter lagad mat på kvällen. 
 
Jag är inte flexibel nog ännu för att tänka att oj nu blev lunchen för liten så nu tar jag en extra smörgås till mellanmål, det går liksom inte. Därför måste jag vara strikt med att äta enligt matprogrammet. Och dessutom känner jag mig så mycket piggare och starkare när jag får i mig mat mitt på dagen, jag åt ju inte lunch innan jag blev inlagd, jag åt inget mellan 10-19 så jag gick ju hela dagen utan mat. Och att äta på dagen är ju jätte viktigt för att man ska orka allt man vill och behöver. Jag känner verkligen vilken skillnad det är. Varför gå utan mat en hel dag när det är då man är så aktiv? Jag vill ju vara pigg och orka hitta på saker.
 
Så slutsatsen är att jag låter alla äta precis som dom vill, dom allra flesta vuxna kan själva ta ansvar för vad dom behöver och vill äta. Den enda personen som jag måste hålla koll på när det gäller matintag är mig själv. Ingen annans mat är något jag kan påverka eller lägga mig i. Just när det gäller maten är man själv prio ett (men som förälder eller djurägare har man ju ett ansvar gentemot dom också så klart!!!).
 
 
 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Jag tror kroppen anpassar sig till intaget. Tror du inte det?
Sålänge man inte ligger helt tokigt för lågt.
Finns folk som äter jättelite. Skulle aldrig klara mig på det..

Svar: Jag tror snarare att det är så att eftersom man inte är med alla dygnet runt varje dag så vet man faktiskt inte exakt vad dom får i sig totalt. Dom kanske äter jätte lite eller jätte mycket när dom är med andra men jätte mycket eller jätte lite när dom är själva. Kroppar är ganska lika och det skiljer sig inte så extremt mycket mellan olika individer som lever under liknande förhållanden att vissa kan äta en svältkost och må bra av det. Det som kan göra skillnad är ju om man tränar väldigt mycket och behöver äta mer eller att man som pensionär och äldre faktiskt har ett lägre energibehov.
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Bra inlägg! Jag är långt ifrån att kunna klara av situationer som du beskriver, men hoppas att jag kan komma dit på sikt. Dina inlägg är en bra förberedelse inför en ev. KBT-E behandling, nu vet jag vad som (förhoppningsvis) ligger framför mig och kan försöka samla krafter och mod!

Svar: Klart du kommer klara det! Det är alltid värt att ge det en chans. Vad har du att förlora på det? Att börja en behandling innebär inte att man ska tappa kontrollen, till en början tar vården över den för att man inte själv kan hantera den men målet är ju att ge tillbaka kontrollen till oss. Det är vi som ska kunna det här som ett rinnande vatten hemma, det är vi som ska hantera maten på hemmaplan. Det kommer bli tufft men kan det bli så mycket värre än att tänka tanken att leva kanske hela livet med en ätstörning?
lilliskutt.blogg.se

#3 - - Anonym:

Jag vet inte. Är förvirrad när det kommer till mat.
Är väldigt få runt mig som äter mellanmål..

Svar: Då äter dom antagligen annat, dom kanske inte ens kallar det mellanmål utan tar en smörgås i farten, en frukt på väg till jobbet eller en bit choklad på kvällen, kanske en efterrätt på helgen, lite ostbågar på fredagskvällen och sådana saker. Kanske äter dom mer till lunch eller middag. Är dom normalviktiga får dom i sig den energin dom behöver, kroppar ljuger inte.
lilliskutt.blogg.se

Upp