Imorgon ställs jag kanske inför ett val, fortsatt vård eller klara mig själv?

 
Imorgon ska jag träffa den sjuksköterskan som hade kontakt med min psykolog. Jag ska ta upp två saker, det ena är att jag är besviken för att jag blev lovad fortsatt behandling med KBT när jag kom hem och nu får jag inte det och det andra är att jag absolut inte vill vägas något på enheten eftersom det inte är bra för mig och jag märkte ju på den enda gången jag vägt mig hemma att det triggade igång så sjukt mycket tankar. Jag tror inte att vi kommer vara helt överens om det men jag har mina argument och vet vad jag vill och vad jag mår bäst av. Så jag tänker stå på mig.
 
Om målet i en ätstörningsbehandling är att få bort övervärderingen av kroppsform och vikt, som dom säger är målet på Capio så förstår jag inte vitsen med att fortsätta vägningar när patienten varit viktstabil en längre period. Är det inte dags då att istället för att ha vikten som utgångspunkt på hur saker och ting går och att ta reda på hur någon mår genom att fråga och prata? Är inte det viktigaste att äta för att må bra och ta hand om sig och inte att väga en viss vikt? Jag förstår ju att det är annorlunda när man är väldigt underviktig men jag är inte det nu. Dom säger att dom vill ha koll på mig ifall det går åt fel håll, men det kommer dom ju märka i samtalen vi har, jag är alltid ärlig. Och man skulle ju se skillnaden dessutom. Jag vill inte bry mig om kilon och hekton hit eller dit, jag är så trött på det. Och jag hatar att klä av mig och ställa mig på den där vågen som jag gjort i 10 år nu.
 
Om dom har som krav att jag måste vägas där tror jag att jag tänker avsluta vården på ätstörningsenheten för det skulle visa på att vi har helt olika syn på hur jag ska bli frisk. Jag vet vad jag vill och jag vet hur jag fungerar. Jag vill ha bort fokuset på mat och vikt i mitt liv och föra in annat. Om valet står mellan vägningar eller att avsluta så kommer jag nog avsluta behandlingen och jobba på egen hand med det jag lärt mig och satsa på att börja utbildningen i höst.
 
Som det är just nu fixar jag det här med maten bra trots ångesten och tror ärligt inte att dom kan göra någon skillnad just med den biten. Det jag vill ha hjälp med är att lära mig att acceptera och känna in min kropp och hitta en balans mellan vila och aktivitet och att inte skämmas för hur jag ser ut eller vad jag väger. Själva maten är ett problem som ger ångest varje dag men jag kan som sagt inte se hur dom skulle kunna åstadkomma någon förbättring alls med den biten utefter vad dom sagt om hjälpen jag ska få.
Allmänt | | Kommentera |

Vår!

 
Man mår så bra av att komma ut i skogen, att njuta av lugnet, att inte höra ljudet av bilar eller cyklar eller andra människor, att hunden kan tassa omkring och nosa i lugn och ro, den vackra utsikten och det underbara vädret.
 
Förra våren njöt jag inte av våren, jag hade varken ork eller sinnesnärvaro nog till sådant. Så klart att jag tyckte det var skönt att inte frysa hela tiden men jag mådde så dåligt att jag inte riktigt kunde ta till mig det som hände omkring mig på samma sätt. Jag hade många fina stunder och uppskattade det bra som hände i mitt liv, men jag var aldrig helt och hållet närvarande i nuet, det var alltid något som liksom skavde, antingen att jag mådde så otroligt dåligt fysiskt eller alla tankar på mat och vikt och ångest.
 
Idag var det skönt att vara ute, jag blev varm precis som mamma och pappa, jag blev inte trött eller svag av att gå uppför backar och berg och över rötter och slingriga stigar. Jag orkar saker nu, jag har till och med ganska bra kondition. Jag går utan att tänka på det väldigt snabbt, har alltid gjort det egentligen förutom dom värsta åren i sjukdomen då det inte gick. Nu när jag har energi i kroppen igen så går det undan. Dom promenaderna som tog 60 minuter innan jag blev inlagd går jag på 45 minuter nu! Det är rejäl skillnad, jag måste ha krypit fram förut trots att jag var helt slut efteråt. Det är så skönt att ha en stark kropp! Och det finns liksom inget kompensatoriskt alls i att jag går snabbare, inga tankar alls kring det, jag bara går så som det är naturligt för mig och det om något är friskt.
 
 
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Jag har så höga krav på mig själv att jag aldrig blir nöjd hur mycket jag än kämpar och vad jag än klarar av

Ibland när ångesten kommer kan jag hantera den på konstruktiva sätt, men ibland går det inte. Det finns tillfällen då jag bara inte står ut och jag kan inte komma på en enda sak som kan hjälpa mig. Det är då jag tar till destruktiva sätt att hantera ångesten på, det hände igår. Jag hade sagt till mig själv att inte göra så igen men ändå hamnade jag i den situationen.
 
Jag har saker att säga till mig själv i jobbiga stunder, saker som är nedskrivna och redo att plocka fram, jag har listor på vad jag kan göra istället för att agera på dom dumma tankarna. men ändå går det inte alltid. 
 
Jag tar nya tag idag, trots att ångesten även idag är en riktig plåga. Ätstörningen är inte snäll, den säger att jag måste dra ner på maten, att jag inte får äta vissa saker, att jag är tjock och har gått upp massor i vikt. Trots det tänker jag utmana mig med en svår lunch idag, mat som är läskig och som jag hela förmiddagen har gått och funderat på vad jag kan byta ut den mot och funderat på vad jag kan äta till middag som väger upp den läskiga  maten. Men det är tankar jag skrotar. Jag ska äta nu vid ett och jag ska banne mig äta det där läskiga. Tänker att jag vid middagen kanske inte ska ha lika höga krav, jag säger till mig själv att det är helt ok att inte göra det allra svåraste hela tiden. Att det är ok att välja saker jag klarar lite lättare ibland för att inte ta ut mig totalt och krascha på grund av ångesten.
 
Jag har så höga krav på mig själv, vill klara precis allt. Blir besviken på mig själv om jag någon dag äter lite tryggare lunch/middag trots att det är en fullvärdig måltid. Det är som när jag gick i skolan, jag skulle alltid prestera på topp, helst få MVG++++, jag kunde aldrig nöja mig med att bara få MVG, aldrig nöja mig med att få alla rätt på proven. Jag ville liksom prestera högre än så. Så jag brände ut mig, jag tog ut mig alldeles för mycket och kraven var helt orimiliga. Jag tänker att det är lite likadant nu som då, jag var en mönsterpatient både på sjukhuset och Capio, gjorde allt jag skulle, inga scener, tog ingen plats och kämpade hela tiden som en tok och gjorde allt för att bli frisk. Precis som man ska. Men jag lät knappt mig själv känna efter hur jag mådde för att jag var så fokuserad på att vara perfekt.
 
Ju mer jag tänker på det inser jag att en utmaningsrätt per dag kanske inte är så illa, speciellt inte en dag som denna då jag helst inte skulle vilja äta alls. En dag då varenda tugga känns som för mycket.
 
Även om jag har ändrat sätt att tänka kring mat och mig själv innebär det inte att jag är frisk, varje måltid är fortfarande en kamp och jag har så mycket sjuka tankar kvar men jag följer dom inte. Jag ifrågasätter och problemlöser. Det är en enorm skillnad men jag inser ofta att jag fortfarande är sjuk. Jag uppfyller fortfarande kriterierna för anorexi förutom just vikten eftersom jag gått upp över den "magiska" gränsen, friskare än på länge men inte frisk. Måste komma ihåg det och vara nöjd med att jag alltid äter hela portioner, att jag varje vecka och varje dag planerar in utmaningsmat.  I min bok är jag aldrig nöjd men objektivt sett är jag nog en MVG person i tillfrisknande processen också. Jag måste nöja mig med det och vara stolt över allt jag klarar och inte tänka att jag ska vara en MVG+++ person hela tiden.
Allmänt | | 4 kommentarer |
Upp