Varför?! Är jag deprimerad eller på väg att bli det?

 
Jag är otroligt, otroligt trött varje morgon och förmiddag. Alltså sjukt trött. Jag vaknar många gånger under natten och sen tidigt på morgonen. Men jag kan inte tvinga mig upp ur sängen förrän halv tio/tio och då är det bara för att jag måste ut med hunden. Han är morgontrött och ligger kvar i sängen när jag gör i ordning mig så det går ingen nöd på honom, men jag vet att om jag inte hade honom skulle jag bli kvar i sängen mycket längre.
 
När jag väl tagit mig upp och ut med hunden och ätit frukost blir jag så trött att jag nästan börjar gråta. Jag känner att det är nästintill omöjligt att resa mig från köksstolen, att veta att jag måste borsta tänderna och diska och sen gå ut känns oöverkomligt och jag vill i princip bara ge upp där och då. 
 
Ibland har jag något planerat på förmiddagen, det kan vara bra för då måste jag upp. Men annars kan jag hamna i det läget att jag fastnar vid köksbordet och bara stirrar eller lägger mig på stolarna. Är jag "hurtig" förflyttar jag mig till sängen och drar en filt över huvudet och vill inte vara med mer.
 
Men när jag väl kommit ut med hunden på förmiddagspromenaden efter frukosten och fått luft och kommit igång så är det lättare sen, då har jag mer energi och det känns lite ljusare men jag längtar ändå mest efter att dagen ska vara slut så jag har tagit mig igenom ännu en dag.
 
Jag kan ha höjdpunkter och bra saker under dagarna så det är inte helt svart, jag uppskattar att prata med mina kompisar eller träffa min familj och att gå med hunden men jag känner ändå att jag ser det mesta jag gör som saker för att göra så att dagarna går så fort som möjligt så dom är över och innan jag gör saker känns det ofta ett motstånd, även om jag ibland verkligen ser fram emot saker. Och jag kan vara glad på riktigt, jag kan skratta, jag kan le, jag kan tycka saker är roliga.
 
Jag vet inte, en del av mig känner att jag kanske är på väg in i en depression eller redan är i en. Men en annan del jämför med hur det varit i tidigare depressioner men det är ingen bra motstock eftersom jag ofta varit inne i väldigt djupa depressioner, på en helt annan nivå än nu, ibland med inläggningar på psykiatrin som följd och även ECT behandling. Men på förmiddagarna känner jag att jag är väldigt djupt nere, då är livsgnistan svår att hitta och jag vill helst bara slippa allt.
 
Vet inte vad felet är, men det känns lite motigt ibland. Jag låter det inte längre gå ut över maten förutom att jag äter sådant som inte kräver vidare ansträngning att laga till för att orken och vilja till att laga mat inte finns till men det är ok att inte alltid skapa kulinariska mästerverk, ibland får man faktiskt laga enkel mat. Det viktigaste är att jag äter och tar hand om mig. 
 
 
 
 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Kan det vara hormonellt? Eller järnbrist, eller att din levaxindos behöver höjas? Alla sådana faktorer kan påverka både orken och humöret..

Svar: Jag kollade järnvärdet och levaxindosen för några veckor sedan och då var dom ok. Däremot har jag precis fått min mens, den var borta hela maj och kom nu i veckan. Men jag har varit trött innan också men det kanske förvärrar läget. Har inte ens tänkt på det. Tack för tipsen om vad det kan vara :)
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Nathalie:

Det är hemskt med de här depressionerna. Jag känner ofta likadant som det du beskriver och är bara så less på allting. Hoppas det vänder snart <3

Svar: Jag är också så sjukt trött på det här,jsg har mått sämre och nu får jag ju på något sätt vardagen att gå ihop på något sätt.Det kommer bli kämpigt i höst med tidiga morgonar och det sociala och att jag inte är ett dugg intresserad av en massa nollnings moment eller fester. Jag föredrar lugna kvällar hemma och dessutom dricker jag inget med alkohol så kanske är jag med på vissa saker men kommer nog hoppa över det mesta Nu har jag två månader till att komma i form igen. Jag vill då gärna klara det och ska göra allt för att det ska bli så. Men jag är livrädd och får en puls på typ 280 när jag är stressad.
lilliskutt.blogg.se

Upp