Restauranglunch med familjen

 
 
 
Vet ni? Jag börjar göra vanliga saker nu, och utan att det ger särskilt mycket ångest. Idag var hela familjen på en veganrestaurang, en liten intim restaurang där ägaren var ute och pratade med oss och man lärde känna henne lite, det fanns plats för kanske tre sällskap så det var litet och mysigt och det fanns egentligen bara två rätter att välja på menyn, plus sötsaker. Lunchen var min morsdagpresent till mamma så jag betalade för henne och mig.
 
Alla fyra valde soppan för dagen och den var underbar, pumpa och sötpotatissoppa med koriander, kokosmjölk och cashewnötter och till det en bit foccachia. Alltså det var guda gott! Jag hade kunnat äta en portion till för att det var så gott. Hade aldrig ens tänkt att man kunde lägga en liten hög med krispiga nötter ovanpå en soppa. Och brödet! Alltså bröd är ju livet!
 
Hela lunchen var helt ångestfri, det kändes bara så bra. Jag åt upp varje liten droppe soppa och varje smula bröd. 
 
En sak som blev lite jobbigt var när vi valde dricka. Hon tipsade om Kambucha och jag hade inte den blekaste aning om vad det är och vad den innehåller förutom det den smakar så där kom ätstörningen in och ville veta kalorier men trots att jag inte visste något om det valde jag att säga till ätstörningen att nu har jag kommit så här långt, jag tänker banne mig inte lyssna på dig i en sån här liten sak. Nu får du faktiskt lämna mig ifred. Nu var det inget vidare gott men jag drack upp halva i alla fall för att ge det en chans.
 
Så jag åt och drack och pratade och skrattade och det var så härligt. Jag kände mig så frisk. Haha, när resten av familjen sa att dom var mätta kände jag att det nog fanns plats för lite mer i min mage.
 
Jag hade klätt upp mig i kostymbyxor, svart skjorta,sminkat mig och hade mitt långa lockiga hår utsläppt och kände mig ganska fin. Kände mig inte ens tjock. Det var dessutom helt irrelevant för dagen. Jag hade ju inte planerat för en dag med kroppshat utan för familjekärlek.
 
Framsteg, på framsteg avverkar jag. Och som jag sagt tidigare, jag tänker inte ge upp förrän jag är frisk och lever det liv JAG vill ha. Det liv jag anser som friskt, det kan skilja mellan olika personer vad man har för referenser men jag vet vad jag vill, jag vet åt vilket håll jag kämpar och vad jag jobbar med nu och vad jag ska fortsätta med.
 
 
Allmänt | |
#1 - - Nathalie:

Så härligt att läsa <3

Svar: Ja och härligt att känna så också! <3
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Jag undrar ifall su upplevde en enorm trötthet då du började äta regelbundet på capio? Isåfall,vet du vad det beror på? Tacksam för svar😊😊

Svar: Åh ja, jag blev otroligt, otroligt trött. Jag somnade efter varje måltid, jag fick gå och lägga mig tidigare trots att det var sittid med personal till 21.30 på kvällarna för att jag somnade i soffan och jag hade svår att hålla mig vaken och upprätt under föreläsningar och som min psykolog sa så var jag ju så trött och svag i början att jag såg helt borta ut i fåtöljen under våra samtal och att jag knappt klarade av att sitta upp. Jag tror det beror på att kroppen känner att den kan slappna av när den får näring, den behöver inte längre ge sig ut och leta föda vilket varit det som kroppen instinkter sagt till den att den behöver hela tiden när man var i svält. Och det sätter igång en massa processer i kroppen, det är så mycket att reparera att energin inte räcker till allt och man upplever en enorm trötthet.
lilliskutt.blogg.se

#3 - - Helen:

Wow! Jag blir rörd och har världen största leende här bakom skärmen :) Du är fantastisk! Kram

Svar: Åh, tack! Det känns som att allt går åt rätt håll nu, jag utmanar mig så mycket hela tiden att det liksom blir mindre och mindre läskigt för att jag gör så mycket som varit förbjudet att det är svårt för ätstörningen att hänga med i svängarna ;) Det är så härligt att kunna göra det jag gör nu och tänka så som jag gör nu. Tänk att jag har förändrats så mycket som jag gjort, tänk allt som hänt sen juli förra året! Otroligt! kram
lilliskutt.blogg.se

#4 - - Ida Jansson:

Så underbart att du kan njuta av mat och sällskap utan ångest 😃

Svar: Ja det är fantastiskt! :)
lilliskutt.blogg.se

Upp