Jag var säker men dom flesta andra var tveksamma men nu blir vi alla bara mer och mer säkra- jag klarar det här

 
När jag pratar med min familj eller kompisar slås jag av hur långt jag kommit på vägen mot friskhet, så mycket har förändrats sen juli förra året då jag blev inlagd. Jag är en helt annan person, kanske egentligen mer den riktiga jag än den jag var under mina år med anorexi.
 
På två dagar har två olika kompisar sagt att det är fantastiskt hur långt jag kommit och jag kan bara hålla med. När jag kom hem från behandlingshemmet kände jag mig säker på att jag aldrig mer skulle tillbaka in i anorexin, jag kände mig klar med den. Och jag kände på slutet av behandlingen att jag var så klar med slutenvård, jag kände dom sista veckorna att det var jätte jobbigt och jag längtade hem mer då än i början för jag kände att dom stegen jag hade kvar att gå var jag tvungen att ta på egen hand, på hemmaplan. Jag var också på det klara med att jag så fort det gick att anmäla sig till universitet så skulle jag göra det för nu var jag sugen på det friska livet.
 
Sen jag kom hem har jag tagit massor av steg i rätt riktning, kanske lika många som i slutenvården. Jag tänker helt annorlunda, saker börjar smälta in, saker tappar laddningen och jag har mognat. Jag känner mig stark i mig själv. Jag tänker inte längre att jag måste ursäkta mig och förklara för alla hur mycket jag hatar min kropp för att vara säker på att dom inte ska få för sig att jag är nöjd med den här kroppen som inte alls är den där "strong is the new skinny kroppen" eller den där smala kroppen som jag alltid velat ha. Jag behöver inte be om ursäkt för min kropp för den är en del av mig och trots att jag inte är nöjd så är det som jag skrev igår inte något jag tänker göra för att ändra på den, det jag jobbar med är acceptans. Och en del av det är att stå för den jag är, att stå för att jag har den kroppen jag har.
 
Båda kompisarna jag pratat med har oberoende av varandra sagt att när jag kom hem var jag positiv och säker på att jag skulle klara det här, men dom var tveksamma och vågade inte tro på det. Att jag varit i behandling många gånger men fallit tillbaka och att dom tänkte att jag nog skulle göra det igen. Att dom var oroliga för det. Men att båda två börjar inse nu att jag ändå varit hemma ett par månader nu och istället för att backa så har jag kommit framåt, långt framåt.
 
Och dom senaste gångerna jag varit iväg och haft med mig matsäck med någon av mina föräldrar eller ätit med familjen hemma eller på restaurang har ingen kommenterat eller frågat när jag ska äta, vad jag äter, hur mycket eller lite jag äter. Jag tror dom litar på  mig nu. Äntligen bemöts jag som en vuxen person, äntligen förstår alla att jag har kontrollen i mitt liv nu, att jag klarar mig på egen hand. Äntligen är jag så trygg i det här med maten att jag klarar av det. Äntligen känner jag att jag äter bara för min skull, inte för att jag är tvungen, inte för att jag måste, inte för att andra tar dom besluten ifrån mig. 
 
Jag tänker på en sak som Gisela van der Stern har sagrt om att man har någon redovisningsplikt, man behöver inte förklara, ursäkta eller på något sätt berätta för andra om sin mat, varför man äter det man gör eller äta för att göra någon annan glad eller bevisa något eller redovisa på något sätt. Obs, är man sjuk eller i behandling är det en annan sak! Men som det är just nu har ingen annan än jag något alls med att göra vad jag äter eller inte äter, det är bara mig det berör. Jag varken vill eller behöver kommentarer från någon annan.
Allmänt | |
#1 - - Nathalie:

Underbart att läsa! Jag är så jäkla glad och stolt över dig som tagit dig så långt! Du är fantastisk!

Svar: Tack snälla du! Jag fattar det inte själv faktiskt hur långt jag kommit, var tog den där spöklika, tvångsmässiga, döende och helt avskärmade flickan som knappt orkade leva mer vägen?Hon som alla trodde att hon skulle dö? Hon som inte klarade av ens dom minsta sakerna i livet. Hon är borta nu. Jag vill leva nu. Jag vill det verkligen och jag hoppas få mer kontroll över den andra ångesten, den som inte har så mycket med maten att göra. Det är härligt att se att det faktiskt går att bli bättre, friare, jag har varit sjuk i 12 år och började ju med dom här tankarna och kroppshatet för 23 år sedan, det får liksom vara nog nu. Jag hoppas jag kan få andra att kämpa och inse att det går att bli bättre, ge lite hopp :)
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Anonym:

Vilken fantastisk resa du har gjort och fortfarande gör:)
Vad tror du är den största skillnaden i tillfriskningsprocess/behandling den här gången i jämförelse med tidigare tillfällen som har gjort att du lyckats lämna en så stor del av anorexin bakom dig?

Svar: Tack :) Svarar i ett inlägg
lilliskutt.blogg.se

#3 - - A:

Amazing! Tänk vad mat, normalvikt och jävlaranamma kan göra!
Tänk alla underviktiga som går och tror att de inte kan bli friskare. De äter men kanske inte tillräckligt.. eller väger tillräckligt.
Jag blir helt frustrerad när jag tänker på det!
Man blir ju en helt annan människa när hjärnan klarnar. Men man måste få vara med om det själv för att förstå.
Cred till dig!!

Svar: Tack :) Ja precis, jag trodde jag kunde bli frisk och fortfarande vara underviktig för att jag var så rädd för att bli tjock, jag förknippade normalvikt med tjock vilket jag inte gör nu längre. Jag känner mig verkligen som en annan människa nu och jag är stolt över allt jag åstadkommit, men det är ingen lätt väg att gå, men det är den enda vägen.
lilliskutt.blogg.se

#4 - - Anonym:

Roligt! Kom ihåg bara att ta det lugnt och inte flänga runt med hundra bollar på gång. Du är fortfarande skör och din kropp måste få vila speciellt inför skolstarten som närmar sig.

Svar: Jag jobbar på det här med vilan, att ta det lugnt emellanåt. Men jag har alltid varit en aktiv person, jag läste mycket som barn/ungdom och gör det fortfarande. Då innan man hade TV på rummet som jag antar att typ alla barn har nu. Då kunde jag slappna av och ta det lugnt, men jag har alltid tränat massor och rört mig otroligt mycket. Det är bara viktigt att hitta en balans. Jag tänker att det är ok att vara aktiv om det är sådant som ger energi och är positivt för en, så länge man ger kroppen förutsättningar för att klara av det :) Och så klart varva med lite lugna aktiviteter.
lilliskutt.blogg.se

#5 - - Ida Jansson:

Underbart att du kommit så långt 😃 Du klarar mer än du tror! Härlig känsla när folk runt omkring dig verkligen kan va lugna med att du fixar detta! Grymt ❤💪

Svar: Tack :) Jo det är fantastiskt, jag fattar det inte själv. Jag trodde ju att jag skulle vara död nu, att anorexin skulle tagit mitt liv eller att jag skulle gjort det och så sitter man här ett antal månader sedan och fortsätter framåt hela tiden. Otroligt skön känsla. Och att känna att omgivningen slappnar av mer och att jag får sköta mig själv och får känna mig som den vuxna människan jag är :)
lilliskutt.blogg.se

Upp