Jag är stolt över dig! Det är som att jag fått en helt ny syster

Nu på kvällen gjorde jag följe med min lillebror hem till honom och lämnade av honom och hunden där för att sedan traska hem och fortsätta med min bakning. Vi började prata om det här med psykologen och jag sa hur jag tänker kring saker och ting och hur jag jobbar med mig själv och då säger min bror att han la märke till hur annorlunda jag tänker och agerar nu mot förr när vi sågs sist, att han hade tänkt på det efteråt och att han var stolt över mig. Han blev ännu mer stolt idag när vi pratade och sa att jag är som en helt annan person.
 
Och han har rätt, jag har växt som person. Jag är starkare, modigare, klokare och kunnigare och står upp för mig själv, jag behandlar mig själv med respekt och eftertanke. Men jag är fortfarande den nyfikna, drivna och snälla och tjejen som vill alla väl.
 
Jag hoppas kunna bygga upp den personen jag verkligen vill vara genom att ta med det hos mig själv jag tycker om och blanda det med dom egenskaperna jag utvecklar nu och vill ha i fortsättningen.
 
Jag är glad att andra märker att jag är annorlunda, det bevisar att jag gör rätt.
 
Något som jag tror påverkade psykologen idag var att jag inte gjorde som jag så ofta gör i många sammanhang, dvs förminskar mig själv. Jag gör det typ alltid för att "underlätta" för andra. Jag har så mycket tankar och funderingar kring allt att jag ibland spelar okunnig och ovetandes för att göra det lättare för andra att driva ett samtal genom att jag ställer frågor och låtsas som att jag inte kan saker eller att jag i behandlingar krymper ihop rent fysiskt och byter tonläge och pratar om mig själv på ett negativt sätt. Jag trycker helt enkelt ner mig själv både i privata sammanhang och i behandlingar, jag gör mig själv mindre och dummare. Det här är den saken jag bestämt mig för att börja jobba med nu, det och att inte gå och titta på  min mage hela tiden och bryta det negativa kontrollbeteendet. Jag ska våga visa att jag kan saker, jag ska våga vara "smart", jag ska våga ta plats, jag ska prata med stark röst och jag ska våga möta andras blickar. Våga vara jag utan att hålla mig tillbaka.
 
Våga vara lika mycket mig själv med andra människor som jag är med min hund. Det är kanske ett stort steg i och för sig för det är bara med honom jag kan slappna av och bara vara. Inte med någon annan kan jag vara mig själv på det sättet. Med honom är jag mitt riktiga jag, och han är det finaste jag har.
 
 
 
 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Är roligt att läsa din blogg numer :) följde ju faktiskt din tidigare blogg och den var allt annat än glädjande men man följde för att hoppas få se en förbättring. Ska ag vara helt ärlig ville jag skaka om dg och få dg att förstå att döden var nära och farlig. minns att en vän till dig Helena, anmälde och ville hjälpa dig varpå du blev arg. där och dp trodde jag att du aldrig skulle bli frisk, att Helena skulle bli den friske mm. men vet du vd? på ett år har du seglat om och den som faktiskt tog tag i situationen och gav järnet var DU. Trots att du var mycket sjukare och illa darän (nu ska man aldrig jämföra) så har du tagit dig upp från botten och börjat leva. DU har valt livet och börja skapa framtid med utbildning och jobb och en meningsfull vardag. Du skapar dig en framtid med bättre inkomst och roligare jobb och ny friska vänner. DU ska vara stolt även om din resa inte är klar än. KRAM

Svar: Det var fina ord, och ärliga. Jag tror att många tvivlade på mig där ett tag. Mina anhöriga var nog rädda att jag skulle fastna i det och jag var så rädd för jag kände att antingen dör jag av anorexin eller så tar jag livet av mig. Men jag vände på allt och för varje dag som såg och varje vecka jag jobbar med dom mål och utmaningar jag sätter upp så blir jag starkare och starkare och kommer längre och längre ifrån ätstörningen. Jag har en bit kvar men den känns överkomlig nu, jag kan se en framtid som frisk även för mig. Det känns overkligt att jag ska börja plugga, jag har sökt psykologprogrammet säkert 6-7 gånger och tänkt att jag ska vara frisk nog att börja men aldrig varit det. Nu är jag helt säker på att jag ska börja, är jätte nervös men det är nog precis vad jag behöver. Bygga upp ett friskt liv och ta så många steg som möjligt från det livet jag levde i 12 år. Jag har verkligen valt livet, jag väljer det gång på gång för det går inte att bara tro att allt kommer rulla på utan det är aktiva val man måste göra hela tiden. Jag har gått från att vara döende till fullt levande och det gör mig så glad när andra både i min omgivning och ni som läser bloggen ser att det går åt rätt håll. Jag kommer knappt ihåg vad jag skrev om i förra bloggen för allt där är en dimma men kan tänka mig att det inte var så munter läsning. Nu har jag svackor och jobbiga stunder som ibland blir svåra att hantera men i det stora hela är allt så mycket bättre. Det går inte ens att jämföra. Kram
lilliskutt.blogg.se

#2 - - Maria:

Så fint, så glad att du har din hund ❤️ Och glad över att du är så modig!

Svar: Tack, ja jag är så tacksam att jag har honom. Det räcker med att titta på honom så fylls jag av sådan stark kärlek. Det är faktiskt väldigt roligt och utvecklande att vara modig och göra det man är rädd för, det ger liksom en kick när man klarar något man inte trodde man skulle klara.
lilliskutt.blogg.se

Upp