Jag är helt normal och jag duger bra

Vet ni vad? Jag började dagen med att tänka att oj, jag är ju faktiskt ganska så fin, min kropp ser inte konstig ut, jag ser inte tjock ut, jag har inga större fel. Jag såg inte ut så som jag brukar se mig utan jag såg ut som en helt normal och ganska smal tjej och det var till och med så pass att jag kunde tänka att ja den här kroppen duger faktiskt, jag ser faktiskt inte så anskrämlig ut att jag måste dölja mig själv hela dagen. Jag ser inte vältränad ut och jag är inte smalast i stan men jag bryr mig inte för jag är helt ok ändå. Och jag har inte blivit jätte stor av det jag äter, jag rusar inte bara upp och upp i vikt av att jag börjat äta mer och dragit ner på promenaderna.
 
Att fin = smal är inte det jag menar, för man kan vara precis lika fin oavsett vikt och storlek. Men anledningen till att  jag nämner det som en koppling är på grund av ätstörningen. Jag har ju i alla år och för det allra mesta nu också en förvrängd kroppsuppfattning och ser mig som stor och tjock och full av fett och valkar och en mage så stor att jag ser gravid ut, jag skulle vilja vara smal och platt och allt det där men så är det inte, på riktigt, och det skulle ju inte spela någon roll alls heller om jag inte hade just en ätstörning men i sjukdomen ingår en övervärdering av kroppsform och vikt. Vilket innebär att man baserar sitt värde på hur kroppen ser ut, vad man väger och vilken kroppsform man har, det har alltså inget med saningen att göra och man har ofta men inte alltid en förvrängd bild av hur man ser ut och i många fall ser man sig som större än vad man är. Därför blir det så uppenbart och tydligt att jag ser något annat än sjukdomens bild dom dagarna jag inte anser mig tjock.
 
Det är konstigt för för det allra mesta tvivlar jag inte ett dugg på det jag ser i spegeln, ser jag tjock ut så litar jag på det och får ångest. Då är det svårt att ta fram facit och komma ihåg att det här är en del av sjukdomen. Att det jag ser inte behöver vara sant. Det är liksom svårt att säga emot något som man så tydligt kan se.
 
Så jag började dagen med att känna mig fin, övergick på promenaden till att känna att jag faktiskt på riktigt var tjockare än 95% av alla jag såg på stan och skämdes något enormt över min mage. Kom hem och bytte kläder till en ny och fin kjol och vips så kunde jag i spegeln se en helt normal tjej igen. Helt normal kropp, lite små söt och med fina kläder. Nu sitter jag i soffan och har precis pratat med min bror om att hälsa på farmor och farfar och tanken på att visa mig i kjol och linne känns helt plötsligt får jag för mig att jag ärHur kan det svänga så mycket? Helt galet!
 
Det tragiska är också att det inte bara är personer med ätstörningar som har ett sådant fokus på kroppen och vikten, hela samhället är ju som besatt av det. Verkligen besatt. Hur kommer vi ur den här normen som råder? Jag försöker verkligen att inte följa med i allt prat kring vikt och kropp, jag väljer att inte gå in i det. Jag köper ingen tidning som handlar om sånt, jag väger mig inte, jag försöker inte gå ner i vikt. Jag försöker acceptera och lära mig tycka om mig själv som jag är, både min kropp och min personlighet.
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Håller med. HUR kommer vi ur det?
Personligen tror jag det skulle hjälpa väldigt mycket om alla dessa "influensers" slutade vara så extremt utseendefixerade..

Hade min mormor levt och hon hade fått höra att man nuförtiden har löshår, lösögonfransar, lösnaglar till vardags! hon hade ju gått i taket.
På hennes tid brydde man sig inte om feta ben...herregud..man hade fullt sjå med att få vardagen att gå ihop ekonomiskt och fysiskt.

Har vi för mycket tid? Är dagens ungdomar för bortskämda?

Upp