Ärligt samtal med mamma

Jag hade inga planer för idag och det gjorde mig rädd med tanke på hur det gick igår och på hur jag känner idag. Jag ringde mina föräldrar för att se vad dom hade för planer för dagen och mamma sa att hon precis hade tänkt höra av sig till mig om en eftermiddagspromenad. Så sagt och gjort så susade vi iväg till skogen. Skönt att umgås lite.
 
Jag visste inte om jag ville berätta om vad som hände igår, visste inte om det vore skönast att få prata av mig eller om det skulle bli fel och jobbigt. Och så kändes det på ett sätt elakt att tvinga mina föräldrar att hantera dom här situationerna igen. Men samtidigt vill jag vara ärlig mot dom som står mig närmast om att jag inte mår så bra just nu och jag vill inte ljuga när någon frågar hur jag mår. 
 
Så jag berättade, jag sa som det var att jag igår tog en massa tabletter för att jag inte stod ut mer med all ångest och att jag inte har något minne av vad som hände efter det eller de närmsta timmarna innan heller, inga minnen förrän från idag när jag vaknade. Det blev ett bra samtal, hon sa som jag visste att hon och pappa alltid finns för mig, att det bara är att ringa om jag behöver dom. Det är ganska tragiskt att vi kan prata om det på ett ganska så alldagligt sätt, att mitt beteende varit så frekvent att mina föräldrar nästan vande sig vid det, att det blev sjukhus eller att dom fick sova över hos mig för att dom inte vågade lämna mig för att dom inte lyckades väcka mig eller få liv i mig.
 
Jag minns en gång då jag vaknade och såg att pappa sov på min soffa, jag fattade inte när han kommit, varför eller hur det gått till. Jag väckte pappa och då visade det sig att en kompis hade ringt för att hon inte fick tag på mig och på den tiden ringde kompisar alltid till mina föräldrar i dom situationerna och om mina föräldrar själva inte fick tag på mig så kom dom också direkt hem till mig.
 
Men i alla fall, efter den gången så kom mamma också på morgonen och hon och pappa letade igenom hela min lägenhet och jag hade sparat och gömt så mycket tabletter att det var helt otroligt, jag hade lyckats få läkarna att skriva ut förpackning efter förpackning och byggt upp ett stort lager. Mina föräldrar hittade nästan allt, det blev två stora påsar. 
 
Jag hade sådan fullständig panik, tabletterna var mina bästa vänner just då, dom som jag tog varje dag och varje kväll, det enda som fick mig att stå ut. Jag vet att jag låg på golvet och skrek och grät, jag var så arg på mina föräldrar. Hade sådan panik. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och jag kände det som att mamma och pappa gick över gränsen, jag skrek att det var mitt hem och att dom inte var välkomna där, att dom skulle gå genast och att dom inte fick röra mina saker. Men det brydde dom sig inte om. Mamma tog med sig påsen till psykiatrin och visade hur mycket tabletter dom skrivit ut till mig utan att ha någon koll, hon var så arg. Efter det fick jag hämta ut mediciner 3 gånger i veckan på psykiatrin för att jag inte skulle kunna ha något hemma.
 
Nu har jag apodos med mediciner för 14 dagar i sträck. Jag klarar det för det mesta nu, det händer sällan att jag blir så desperat som igår. Väldigt sällan. Ibland blir det lite fel men inte så som det var förr, verkligen inte. Och igår var långt ifrån det värsta men det var tillräckligt dåligt för att vara väldigt illa.
 
Det känns bra att jag pratade med mamma. Jag känner att det är ett steg i att stå emot destruktiva impulser om jag berättat för någon eftersom vi då kommer följa upp det här och att dom vet att jag kanske ringer och pratar om lite allt möjligt utan något egentligt syfte som jag gör ibland när jag bara behöver bryta onda tankespiraler.
 
 
 
 
Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Bra att du berättar. Du har ändå kommit långt tänkt på det 😊 läste ditt inlägg på flashback om att du mår så mycket bättre och att ätstörningen aldrig ska få ta över igen. Mycket klokt blir glad att läsa det ❤

Svar: Oj, vet du vem jag är på flashback? Haha, lite scarry ;) Det känns bra att jag berättade för mamma även om det tog emot innan. Kändes som att jag ville vara öppen för då kan dom lita mer på mig när jag väl säger att det faktiskt är bra, istället för att jag som förut alltid säger att det är bra oavsett hur jag mår. Ja det känns verkligen som att ätstörningen får mindre och mindre plats i mitt liv och att jag aldrig ska låta den ta över igen, jag vill att det är jag som bestämmer i mitt liv nu, orkar inte med anorexi ännu fler år. 12 år räcker gott och väl. Jag kände också att jag var tvungen att skriva på flasback även om jag aldrig gör det just för att sådana där trådar och tankar är så otroligt okunniga och kanske triggar någon annan och att det framförallt sprider en helt fel syn på anorexi, det är ju en sjukdom och ingen livsstil eller bantningsmetod.
lilliskutt.blogg.se

Upp